Körsbärsträden

Sent i natt kom vi åter hem och äntligen är hela familjen på samma ställe!

När morgonen anlände och Yngste gick på inspektion om något ändrats sedan vi for kom han glädjestrålande in och förkunnade att körsbären nu äntligen var mogna. Det är de allra godaste körsbär vi har, körsbär med historia.

Min morfar dog när jag var blott åtta år. Bara några få somrar tidigare hade han planterat ett körsbärsträd i mormors och hans trädgård. Körsbär han aldrig hann att smaka. 

Vi barnbarn däremot, vi åt av hjärtans lust då trädet bar rikligt med synnerligen goda bär.

Mormor gjorde oss ofta sällskap ut till trädet och vi stod där om sommarkvällarna, hållandes i varsin gren, åt och spottade och talade om allt möjligt, ganska ofta om morfar. Jag har många fina minnen ifrån det där trädet.

När så maken och jag bodde vår första sommar i vårt hus, för elva år sedan, for vi ned och hälsade på mormor. Hon hade då sett två små körsbärsskott i en utav sina rabatter. Det var fåglarna som hjälpt till att plantera och man kunde på intet sätt vara säker på att det var skott ifrån Morfarsträdet utan det kunde lika gärna vara ifrån något vildkörsbärsträd eller något annat i närheten. I vilket fall hade hon sparat skotten, inte rensat bort dem, just för att jag skulle få dem om jag ville. Hon poängterade att hon inte kunde garantera vare sig vilken sort det var eller om de ens skulle bära goda bär, men vi kunde ju försöka.

Det ville vi gärna. När det blev dags för hemresa grävdes skotten upp och fraktades så norrut. Väl hemma på vår ovårdade naturtomt grävde vi två, alltför närliggande, hål i ler- och stenjorden, fyllde med bättre jord och satte ned de små pinnarna. De tog sig, båda två. Dock såg de länge mer ut som körsbärsbuskar än som körsbärsträd. Deras framsteg har nogsamt bevakats och beundrats, första gången de fick blommor var vi överlyckliga, första gången en blomma faktiskt utvecklade sig till ett litet "knötet" bär likaså. För att inte tala om när vi smakade och insåg att båda träden faktiskt var skott ifrån Morfarsträdet, med gulröda, goda och söta bär.

Skördarna har dock varit magra. De få bär som kommit har vi ofrivilligt varit tvungna att dela med getingarna och de få, av dem orörda, har vi ätit mycket andaktsfullt. Men så i år smällde det till.  Körsbärsblomningen var enorm, humlorna var ytterst flitiga och det utvecklades kart i tidigare intet skådad mängd. Kart som provsmakats lite nu och då av de yngre familjemedlemmarna med nedslående resultat. 

Men så, denna dag, var de alltså mogna!

Vi har stått där, hållit varsin gren, tack vare det buskiga växtsättet finns det gott om grenar för alla att nå, ätit och spottat och talat med varandra. Talat om både ditten och datten och om min morfar som satte ursprungsträdet, om min mormor som gav oss skotten. Om att varken morfar eller mormor eller ursprungsträdet längre finns kvar men att vi, som är sprugna ur dem finns här på jorden även om det är på en helt annan plats i vårt avlånga land.

Det är lite fint tycker jag, att få höra ihop, att få vara rotad, både här och nu men också i sin historia.