Har idag ägnat mig åt kraftfull romantisering av tvättstugor i flerfamiljshus. Då jag under en längre period, känslomässigt längre åtminstone, har kämpat en hård och emellanåt ojämn kamp mot tvättberget började jag igår få segervittring, jag började så smått ana tvättkorgens botten. Då kom sönerna på att de skulle göra något jag bett dem om, det var alltså mina egna ord som nu förflyttade min seger bort till horisonten, de bar ned sin tvättkorg och allt som inte fick plats i denna, vilket i praktiken innebar ungefär två och en halv tvättkorgar. Återigen hade tvätthögen ledningen och därav dagens i rosa, skimrande hägring av en stor tvättstuga med flera maskiner, torkrum, långa bänkar att vika på och mangel.
Nu vet jag ju, långt inne att när det för si så där tio år sedan blev aktuellt att flytta till hus var just en egen tvättmaskin en av de saker jag såg mest fram emot. Tanken på att kunna tvätta lite nu och då, när det behövdes, precis när det passade mig var då mycket tilltalande. Och det är den väl fortfarande, de facto, om jag bara tvättar lite nu och då, när det behövs, men problemet är väl att det passar mig lite för sällan. Det är väl där felet ligger kan jag tro nu när eftertankens kranka blekhet får tillåtelse att komma fram.
Men mangeln, den saknar jag i alla fall, helt på riktigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej!
Vad roligt att du vill lämna ett litet spår på min blogg!