Har ägnat en del av dagen till en syssla min farmor var expert på. Hon kunde, till barnbarnens förtjusning, dikta ihop hela livsberättelser om helt okända människor vi såg. Sittandes på hennes balkong, i hennes sällskap, när hon var på detta humör, kunde flera timmar bara flyga iväg. Att balkongen vette mot Domusingången, med sitt ständiga flöde av människor, gjorde möjligheterna oändliga.
Jag är inte ens i närheten av hennes blixtsnabba fantasiflöde men att ägna mig åt att studera mina medmänniskor och fantisera lite omkring dem, det gör jag gärna.
Då mitt möte i huvudstaden tog blott en timma, emot de vanliga tre, uppenbarade sig plötsligt en tidslucka och jag sänkte tempot på mina steg, köpte mig en kaffe och iakttog dem jag mötte. Iakttog det höga tempo till synes alla har, att människor springer till tunnelbanan som precis håller på att stänga dörrarna trots att det endast är två minuter till nästa går. Inte alla dock, inte det äldre paret som liksom stannade till precis när rulltrappan skulle beträdas, samlade sig, tog sats och klev på, och på de få sekunderna hade en flera meter lång kö bildats bakom dem. Mannen och kvinnan som stod bakom mig i kön, de var nog inte något par privat utan troligen kollegor, ingen av dem var särskilt van Stockholmsbesökare det framgick, men mannen ville uppenbarligen framstå som det vilket genererade lite leenden runtomkring. De två fina damerna med blanka tjusiga påsar där julpappret stack upp, de trippade så försiktigt och blev alldeles överrumplade av ett leende, men fann sig och log tillbaka, när vi passerat varandra vände de sig om, det hörde jag. Barngruppen som kom ut ur en lägenhet, som troligen var omgjord till dagis, iklädda reflexvästar, gåendes på ett inte helt rakt led med lätt nervösa fröknar surrandes omkring på den stora, trafikerade vägen, ner i tunnelbanan och vidare ut på äventyr. Alla dessa var några jag mötte, vi möttes under ett litet brottstycke av våra liv och passerade, ändå gav de mig något, utan att veta om det, och jag tänker på dem med ett leende.
Väl framme mötte mig ytterligare ett litet öde. Jag hoppas han och hans ägare vid det här laget är återförenade, han såg så sorglig ut, där, i sin ensamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej!
Vad roligt att du vill lämna ett litet spår på min blogg!