Sedan stödhjulen plockats av Yngstes cykel har jag sprungit låångt med en kroppsställning lik en fällkniv. Flåsandet har blandats med uppgivna uppmaningar att han ska trampa! Vilket han inte gjort då det är ytterligt mer bekvämt att låta mamma putta sig fram här i livet.
När uppgivenheten slutligen tog sig uttryck i en rakare position och ett "Du kan väl sparka dig fram lite och försöka hitta balansen." gjorde den lille gossen lydigt som mamma sa i ungefär en minut. Sedan konstaterade han sakligt. "Så här gör Äldste och Mellan!"
Och så cyklade han!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej!
Vad roligt att du vill lämna ett litet spår på min blogg!