Fyndläge

Idag öppnade ett stort antal nya butiker i ett köpcentrum i staden. Självklart med fina öppningserbjudanden och däribland på ett regnställ.

Behovet av just ett regnställ har varit skriande sedan början av sommaren, och då speciellt av en jacka. Vid sommarlovets första regn skulle Yngste ta på sig för vädret passande kläder. Byxorna gick bra men när han kom till jackan stod armarna rakt bakåt. Något var uppenbarligen fel, och felet var att gossen fått med sig någon annans jacka hem, någon som var ungefär hälften så stor.

Behovet var alltså kartlagt och nu till lösningen. Då jag hade möjlighet att vara i butiken vid öppning tänkte jag att detta skulle vara snabbt avklarat. De flesta  människor har sannolikt inte möjlighet att gå och shoppa en torsdag förmiddag, tänkte jag. Men ack vad jag bedrog mig.

Butiken var fylld till bristningsgränsen, regnställen som fanns kvar var få. Men jag fick ett. Och sedan var det kön. Kön var det som gjorde butiken stoppfull, den ringlade sig igenom hela butiken och de tre stackarna som stod i kassorna fick en, i men mening, icke önskvärd start i nya butiken. Femtiofem minuter tog det och armarna var vid det laget bortdomnade av den statiska ansträgning de utsatts för. (Det blev några fler saker än regnstället. Bla två vattenflaskor á en krona som var tämligen otämjda och därmed inte ville vara i min famn någon längre stund i taget.)

Tja, där uppenbarades det vad man är villig att utsätta sig för om det finns en möjlighet att göra ett fynd. Tur att det är intressant att studera medmänniskor samt filosofera över vad som styr förändringar i en kö, som tidsfördriv.