Landshövdingar och andra potentater

Håret är fixat, finaste julklänningen respektive flugan är på. Barnen är lämnade hos farmor och farfar och vi färdas ståndsmässigt i deras Jaguar.

Vi ska till Västerås, till slottet med tillhörande landshövding, på Adventsmottagning. Då jag normalt sett inte brukar frottera mig med landshövdingar, generaldirektörer och andra potentater kan det bli mycket intressant att se hur detta förlöper.

Hur har jag då hamnat här? Ja, det är då rakt inte genom egen försorg så till vida vi inte går si så där en 16 år bakåt i tiden och inkluderar valet av make i detta sammanhang. Det är nämligen han som är inviterad och jag är nog mest att se som ett bihang. Ett mycket fruset sådant i de många minusgraderna.

Vintersol och promenad

Medan saffransdegen jäser så är det så lämpligt att ta en promenad i det härliga vädret. 

Detta glada gäng mötte mig när slutligen jag fått på mig alla långkalsonger, mössor och vantar.

Min alldeles nya kamera fick följa med den också. Jag håller som bäst på att bekanta mig med den.

Tänk vilken skillnad det är i hur stora och små bär sig åt på en promenad. Jag kan fundera på när sprittet försvann och byttes ut mot "fingång".

Naturligtvis var Mimmi med. Men hon blev buren hela tiden denna dag, då hon annars har en tendens att försvinna i snön och det då inte blir mycket till promenad.

Solen gnistrade på åkrarna och kyrkan skymtar där på andra sidan.

Vår promenadväg går längs med en travbana,  delvis belägen i en sänka dit den vackra vintersolen inte riktigt når ned med sina strålar.

Men den får trädtopparna att glittra så fantastiskt vackert.

Vår pulkabacke ligger längs rutten men då inga pulkor var med på färden fick byxbaken tjäna istället.

Och om nu byxbaken inte är så glatt fungerade det även att slå kullerbytta nedför hela den långa och ganska branta backen.

Dagen

Snökaos, löneförhandlingar, glömd matlåda, snökaos, upphandling av IT, rädda en skock barn som inte kom hem på grund av inställda bussar på grund av snökaos, oplogade landsvägar, styrelsemöte, julbord och så hemfärd på vägar präglade av lite mindre snökaos.

Tja, det var nog min dag på ett ungefär.

Julstök, i ordets rätta bemärkelse

Kan någon tro att det finns något hopp för detta hem?

Julstök har vi i vilket fall, det kan jag lova!

Möblerna doftar åtminstone jul, tycker jag, maken tycker det luktar enbart kemikalier, men för mig så är luktkombinationen av möbelpolish och hyacinter en grundläggande förutsättning för att julkänslorna skall komma på plats.

Och så julgardiner förstås. De är också nödvändiga. Så även en hel del andra saker, så som avsaknad på lådor och påsar i finrummet, men i sinom tid når vi nog dit också. Vi ska bara ta en kopp kaffe och en pepparkaka först och prata igenom dagens alla händelser. 

Men sen...

Rustik adventsljusstake

Jag är medveten om att det varit många inlägg om adventsljusstakar denna dag men här kommer ännu ett. Jag är nämligen över hövan förtjust i min adventsljusstake. Den är tillverkad i Lönneberga utav virke ifrån gamla lador och liknande. Man kan se spår både av gammal färg och av spikhål och spikarna som håller ihop denna skönhet är handsmidda. Den är ruffig och rustik och jag tycker den klär så bra i hasselnötter och våra hemstöpta ljus. 

Jag köpte den för många år sedan, i en period av livet när kassan var väldigt skral och jag borde ha sparat slantarna till något annat. Jag gick några varv på marknaden jag besökte, och försökte få förståndet att ta överhand över känslorna men så slutligen gick jag tillbaka till ståndet och köpte den trots allt och sedan dess har den glatt mig varje advent. Jag är i efterhand glad att känslorna fick övertaget den där gången.

En höna, en spark och en pojke

En höna på promenad i snö och kyla tenderar att hamna i ett läge där hon lyfter ett ben för att värma det och står enbart på det andra, efter en stund byter hon. Ju kallare hon blir om fötterna desto längre blir de enbenta stunderna vilket resulterar i att hon inte kommer framåt utan blir kvar i kylan alltför länge.

Men är man nu en höna som är van att vara ute och tycker om att vara ute så är det så förtjusande bra att ha en pojke med en spark till hands. En pojke som dessutom tycker om att skjutsa sin höna i timmar på nämnda spark.

På sitsen ska hon sitta, Mimmi, det är hon mycket bestämd på. Annars kan man ju tycka att styret är mer likt en sittpinne, men icke.  Och hon markerar tydligt när hon behöver kliva av för att uträtta sin behov, vilket hon gör i snön, för att sedan kliva på skjutsen igen. Där trivs hon, ingen snö, nya vyer hela tiden och gospauser med jämna mellanrum.

De är ett uppseendeväckande par, de där två, där de kommer susande på vägarna och de genererar mer än en kommentar här ibland grannarna. 

Adventskalendrar

Tänk att även detta år kom tomtenissarna, natten mellan sista november och första december.

De har det som vana att göra väntan på jul en liten aning lättare med ett paket vardera till varje gosse varje dag.

Det gör det så mycket enklare att kliva upp ur sängen de här terminens sista morgnar, att ha ett paket att öppna.

Tomtenissarnas nissar är dock lite saktfärdiga så kalendrarna var inte på plats förrän klockan var slagen två på natten. Men det hade ju den fördelen att inga gossar riskerade att upptäcka verket förrän de vaknade på morgonen. Det är nämligen inte så många vakna den tiden i vårt hus i normala fall.