En höna på promenad i snö och kyla tenderar att hamna i ett läge där hon lyfter ett ben för att värma det och står enbart på det andra, efter en stund byter hon. Ju kallare hon blir om fötterna desto längre blir de enbenta stunderna vilket resulterar i att hon inte kommer framåt utan blir kvar i kylan alltför länge.
Men är man nu en höna som är van att vara ute och tycker om att vara ute så är det så förtjusande bra att ha en pojke med en spark till hands. En pojke som dessutom tycker om att skjutsa sin höna i timmar på nämnda spark.
På sitsen ska hon sitta, Mimmi, det är hon mycket bestämd på. Annars kan man ju tycka att styret är mer likt en sittpinne, men icke. Och hon markerar tydligt när hon behöver kliva av för att uträtta sin behov, vilket hon gör i snön, för att sedan kliva på skjutsen igen. Där trivs hon, ingen snö, nya vyer hela tiden och gospauser med jämna mellanrum.
De är ett uppseendeväckande par, de där två, där de kommer susande på vägarna och de genererar mer än en kommentar här ibland grannarna.
Jag kan inte annat än le...vilket par! Och vilken förståndig höna som inte bara kakkar där hon är...
SvaraRaderaÅh, haha va underbart!
SvaraRaderaSom en saga...vem har sagt att höns är dumma?
SvaraRaderaNågon som är dum, måste det vara