Hästar

Detta med hästar!

Det har varit en följetång i hela mitt liv. Som barn så fanns det, i mitt liv, som i många andras, en period då min högsta önskan var att just få rida. Mor min, som var en klok och förståndig mor, satte mig och min syster i kön till den lilla stadens lilla ridskola, som var tämligen lång. 

När kön så småningom, efter lång väntan, minskat så pass att det slutligen blev vår tur, var det två glada och förväntansfulla flickor som blev avsläppta vid stallet av modern. När hon kom åter för att hämta dem hade dock det glada antalet kraftigt reducerats, med hälften.

Det visade sig nämligen att jag var extremt allergisk mot just hästar. Och eftersom livet alltid har varit mig kärt och andningen visade sig vara av väsentlig betydelse för ett fortsatt liv, så har jag sedan dess fått leva livet på ett säkert avstånd ifrån hästar. Det närmaste jag kom, som barn, var bokserierna om Svarten och Windy, vilka tog mig med på de hästäventyr jag drömde om, i fantasin i all fall. Det är för övrigt ovärderligt med fantasi som komplement till verkligheten.

Numer lider jag inte särskilt av mitt säkerhetsavstånd till hästar. Det är ju ganska sällan man stöter på dem på oväntade platser och de väntade kan jag undvika utan någon större sorg. Lider av det gör däremot mina djurälskande söner. De vet ju hur läget är och då de älskar sin mamma, tack och lov, och helst vill behålla henne vid liv har deras önskan mest synts i deras trånande ögon. 

Detta har plågat deras mor kan jag lova. Jag vet ju hur svårt det var att inte få tillgång till dessa lockande djur när man så hett önskade det, och nu förvägras mina barn detta, på grund av mig. Ett faktum som inte är rättvist någonstans.

Men så för några veckor sedan kom det lilla samhällets tillika lilla nyhetsblad. Och i detta lilla nyhetsblad fanns en liten notis om en nybörjargrupp, bara för killar, på en ridskola inte så långt ifrån där vi bor. Jag såg hur Mellan stannade upp i sitt bläddrande, hur han läste, och läste igen och bläddrade vidare. Det stannade i mig. Att jag som vill dem allt gott är den som står emellan.

När han lämnat köket plockade jag upp det lilla nyhetsbladet, slog numret till ridskolan och förklarade situationen. Hon skulle återkomma. Jag väntade. Och så  ringde det. De kunde ordna ett skåp där pojkarna kan förvara sina ridkläder och dusch fanns att tillgå. 

Vågade jag?

Ja, det gjorde jag!

Förra veckan skjutsade morfar. Det gick bra när de kom hem.

Imorgon skjutsar jag.

Vi får se om jag klarar det.

Jag hoppas så förskräckligt mycket, 

att det ska fungera!