Av kärlek

Av kärlek sitter jag här i min kökssoffa, alldeles mör i varje fiber av min kropp. Fallet är nämligen som så att gymet i samhället tillåter trettonåringar att träna, till skillnad ifrån många andra som har både femton- och artonårsgräns. Det föreligger dock en hake, man måste träna i sällskap med en förälder!

Och vad är då mer naturligt, om man råkar vara tretton år, än att starta en övertalningskampanj emot sin dyra moder, vilken faktiskt besitter en viss gymerfarenhet, bara det att den ligger si så där 17 år tillbaka i tiden. Och för den som inte har samma differentierade erfarenhet som jag har kan jag berätta att det har hänt en del på gymfronten under dessa år, faktiskt en hel del.

Aftonen har ägnats åt denna vår nya gemensamma fritidssyssla, mer bestämt så testade vi ett pass box-styrka. Kära nån bara det! Jag som är en ganska fredlig person har alltså stått och slagit och sparkat emot min son i mer än en timmes tid. Och tagit emot lika mycket sparkar och slag har jag också. Märkligt nog var det ganska kul. Så modest var inte Äldste i sitt omdöme. Han verkar ha något undanträngt behov av att banka på mig för han gillade det skarpt, mycket mer än stepup-passet vi testade tidigare.

Nu sitter jag som sagt här på min soffa och njuter av en kopp te och mitt nybakade bröd jag gräddade i morse. Lite plåster på såren, de inre såren, i mina muskeltrådar. Bröd med smör på lägger sig nog som bomull runt de stackars fibrerna tänker jag.