torsdag 12 februari 2015

Bekännelse



Jag gjorde det som jag inte trodde jag skulle hända mig. Jag jobbade för mycket, dagar, kvällar och helger, det var ju bara för ett tag. Jag slutade göra det som var roligt, jag slutade blogga, jag slutade läsa, jag slutade baka. Jag tog hand om min familj och jag jobbade. Sedan flyttade vi.

Det där taget tog aldrig slut  utan det kom bara mer och mer som skulle betas av Snart tänkte jag, snart är jag över toppen. Jag kom inte över, istället kraschade jag. Hårt. I början av december. 

Och här sitter jag nu, glad över att ha kunnat läsa två kapitel i en bok utan att tappa bort mig. Glad för att det är ett stort steg åt rätt håll. Glad för att jag äntligen fått lust att åter öppna dörren till bloggosfären. Glad för sol och snö men framför allt för min familj som står ut med och tar så väl hand om en kraschad mamma och fru.

11 kommentarer:

  1. Oh, så glad jag blev när jag såg att du skrivit ett inlägg! Har verkligen saknat dig. Men det låter inte alls bra det som hände. Du måste vara mer rädd om dig. Låt allt ta lite längre tid nu. Skriv när du orkar, bara kul och veta att du är bättre nu. Kram

    SvaraRadera
  2. Två kapitel i en bok kan plötsligt vara som att bestiga Mount Everest - även om man vanligen läser tegelstenar utan problem. Gläds åt framgången! Och var stark i känslan att du vet vad som är viktigt för dig i livet!

    SvaraRadera
  3. Det som bara händer andra. Inte en själv, man känner ju av när det blir för mycket. Tror man. Men det kan gå snabbt.
    Jag är glad att du mår bättre och hoppas du fortsätter åt rätt håll. Det är oftast tur att familjen finns! Stor krya på dig-kram!

    SvaraRadera
  4. Ååå...vad tråkigt att höra, men skönt att det börjar vända. Stor kram!

    SvaraRadera
  5. Jag har själv varit där. Hoppas du snart mår bättre. Jag har saknat ditt bloggande. Sköt om dig nu!
    Kram

    SvaraRadera
  6. Ta den tid du behöver. jag är himlans nyfiken på det nya huset. Hur mår hönorna? hur är utsikten från köksfönstret.osvosv. Ta ett inlägg i taget. internet försvinner inte..kram!

    SvaraRadera
  7. Ta den tid du behöver. jag är himlans nyfiken på det nya huset. Hur mår hönorna? hur är utsikten från köksfönstret.osvosv. Ta ett inlägg i taget. internet försvinner inte..kram!

    SvaraRadera
  8. Så lätt hänt att det bara råkar bli så! Att det som är roligt och sätter guldkant på tillvaron inte riktigt hinns med. Är verkligen glad att du är tillbaka, har saknat dina inlägg. Liza

    SvaraRadera
  9. OJJJJ hmm har ju funderat i ärlighetens namn då jag vet hur du står inför bloggande och allt omkring, hur du mår. Men trodde nog inte det var så. Men är ytterst glad av att höra ifrån dig igen. Titta gärna förbi på en kopp kaffe om du har lust. Tragglar också med en bok jag inte riktigt hinner läsa känner jag.

    Kram Cattis

    SvaraRadera
  10. Jag har också saknat dig mycket Hanna! Jag har funderat och tänkt....
    Härligt att du har återkommit om än i en annan nödvändig takt.
    Det är så lätt, så lätt att hamna i den situationen som du har varit i och är till en viss del ännu.
    Jag har varit snudd på jag också, men kände igen tecken från tidigare, så jag stillade mig i tid innan krasch. Utmattning kallas det visst. Var rädd om dig, ta det varligt
    Är så glad att det har gått så bra för dig i alla fall.
    Varm kram!

    SvaraRadera
  11. Jag var rädd för att det hänt något. Att det inte bara handlade om flytten. När någon bloggare plötsligt försvinner blir jag alltid fundersam, betänksam och saknar dem. Det är tufft att springa in i den omtalade väggen. Jag vet vad det handlar om, men varje människa har sin egen "variant". Just det där med läsning är läbbigt. Under en lång tid gick det inte ens att läsa dagstidningen. Det var som ett maratonlopp. Sköt om dig. Kram Bosse

    SvaraRadera

Hej!
Vad roligt att du vill lämna ett litet spår på min blogg!