Jag kanske vänjer mig vid pojkars förtjusnings uttryck någon gång.
När jag och min syster hade varit åtskilda och träffades igen brukade vi oftast prata, berätta vad vi gjort, hur mycket vi längtat efter varandra, kanske ge en present och ibland blev vi osams för att vi var på helt olika våglängder och liksom inte riktigt fick kontakt. Det brukade dock lösa sig efter en stund.
När mina gossar återförenas så blandar de alla känslorna på en och samma gång. Det brottas och kramas, och brottas, och välts omkull, det petas lite retsamt, det kramas och det brottas. På något sätt vet jag ju att det är kärlek och saknad och glädje över återföreningen som tar sig uttryck. Och jag har, vis av erfarenhet, lärt mig att det är ingen idé att försöka få ur den förlorade och nu återkomne sonen något om hur han har haft det förrän allt det där brottandet är avklarat.
Och något härligt finns det i brottandet.
Jag antar att det är syskonkärleken.
Syskonkärlek är det i alla fall:)
SvaraRaderaHärliga bilder!
Återföreningsglädjen kan ta sig olika uttryck. Glädjen kan man inte ta miste på. Kram
SvaraRaderaVilka underbara brottningsbilder! Ja, såklart är det kärlek! Broderskärlek!
SvaraRaderaKram
Petronella
Härligt!
SvaraRaderaFå saker är som syskonkärleken tänker jag <3
SvaraRaderaKram från lilla småländskan och mig
Bara känslorna kommer ut på nåt sätt, antar jag... Så länge brottandet sker med mjuka tassar, förstås :-) Nä, gossar är svåra att förstå sig på ibland.
SvaraRadera