onsdag 14 oktober 2015

Pixel

Mellans små ekorrar, eller Suger Gliders, har fått tillökning. Eftersom de är pungdjur vet vi inte exakt när det hände då ungen föds och kravlar rakt ned i mammans pung. Det var först då den varit där en tid som vi upptäckte hur det buktade och rörde på sig. Efter ett tag började Snövit, som mamman heter, få gå väldigt bredbent då ungen vuxit till sig och strax därefter dök en alldeles bedårande liten varelse upp. Först bara korta stunder men numer lämnar mamman till och med ifrån sig ungen till Mellan för en stunds vila.


Den lille lyder under namnet Pixel och är trots sitt förtjusande yttre inte speciellt intresserad av att fångas på bild.


Däremot är själva fotograferingsapparaten tämligen spännande.


Efter många försök lyckades jag dock


innan Pixel snabbt pilade in i Mellans tröjärm. Där inne i tryggheten och mörkret satt han sedan och kikade misstänksamt ut på mig.
Min förtjusning är helt enkelt inte besvarad ännu. 
Det är dock Mellans.

fredag 9 oktober 2015

En afton i mörkret

Vilken vacker höst vi har!
Hög luft, kalla nätter och soliga dagar.


Utemöblerna står fortfarande just ute och vi nyttjade dem här om kvällen. Iförda långkalsonger, stickade tröjor, mössor och annat varmt samt rustade med ett otal filtar tog vi plats.


Några före  andra.


Himlen bjöd på ett spektakulärt skådespel.


Och därefter mörknade det fort.


Jag bjöd på morotssoppa och nybakat bröd.


Man pratar så bra i lyktors sken invirad i filtar och med kylan som biter i nästipparna.


Solcellslyktorna som sönerna hängt upp lite här och där var också trevliga i bakgrunden. Det behövs lite riktljus så här på landet annars vet ingen var man hamnar på nattliga promenader.


Lagom till kaffet låg det barn invirade i filtar lite här och var och vi satt länge, länge kvar där ute och bara var.

tisdag 22 september 2015

För nitton år och en dag sedan

För nitton år och en dag sedan for jag till huvudstaden för att beskåda en av mina bästa vänners förstfödda. Tösen var bedårande, och är det för den delen ännu. Vi gick på promenad, pratade förlossning, åt mat och snusade på bebis. 

Allteftersom timmarna gick blev jag allt mer nervös och lätt orolig. Min kära vän, som känner mig väl, frågade vad det var med mig och efter ett tag kröp det ur mig att jag skulle träffa en trevlig ung man på kvällen. Det tog inte många bråkdelar av en sekund innan fokuset för dagens fortsatta gemenskap hade bytt fokus. 

När väl stunden var kommen blev jag ivägskickad med många lyckönskningar, lite retfulla kommentarer och då jag med andan i halsen strax återkom för att hämta min kvarglömda plånbok ekade deras skratt i trappuppgången medan jag skyndade tillbaka till tunnelbanan.

Med ett hjärta som bankade anlände jag till centralen, där vi skulle mötas, och där stod han, han som jag haft ögonen på i två månader, och han var allt nervös han också. Lite tafatta beslöt vi oss för att gå till McDonalds för att äta. 
Romantiskt!
Men det var det vi hann innan bion skulle börja.

Filmen han valt var "Tid att älska" med Michelle Pfeiffer och Robert Redford. Jag mindes inte så mycket av handlingen ifrån den gången då insikten om att han satt där bredvid mig och att vi var på tu man hand för första gången helt dominerade mina tankar.

Då filmen var slut och alla övriga reste sig och började gå ut till Celine Dions "Because you loved me" satt han kvar, gjorde inte minsta ansats att resa sig upp, och stirrade ned på sina händer där i knäet. Jag blev outsägligt nervös och visste inte alls vad jag skulle göra. När vi var alldeles ensamma kvar reste jag mig upp. Då som först tittade han upp på mig och bad mig att sätta mig igen. Efter ytterligare en lång stunds tystnad berättade han att han tyckte om mig, mer än som en kompis eller vän.
Och så såg han så oerhört rädd och utelämnad ut.
Försiktigt sa jag, väldigt romantiskt, att det var ömsesidigt.
Att se den förändringen som blev i hans ansikte var fantastiskt.
Han frågade om han fick hålla min hand.
Om han fick!!!

När vi väl kom ut ifrån bion vandrade vi Stockholms gator upp och ned, hand i hand, och pratade och pratade och ibland var vi bara tysta i varandras närhet. 
Någon liten puss blev det allt också.

Där gick vi helt ovetande om tid och rum ända till dess vi insåg att alla tåg slutat gå både till mitt och till hans hem.

Vad göra? 
Antingen fick vi fortsätta gå där i vårt lyckorus eller...

Jag ringde min vän.
Och förklarade situationen.
Hon och hennes make skrattade så de inte gick att tala med på en lång stund men lovade sedan att bädda till dess att vi dök upp.

Väl där fick vi både lyckönskningar och varmt te.
Och sedan fick han sova i köket och jag i finrummet.

Så slutade den dagen, för nitton år och en dag sedan.
Och här är vi nu, nästan ett halvt liv senare.
Det är kärlek!

Bildresultat för hjärta

söndag 20 september 2015

Alldeles för tidig fest

När vi för första gången var här, i det hus som nu är vårt, och gick i den då tämligen igenvuxna allén utbrast pojkarna att där var fullt av Sockerdricksträd, det vill säga ihåliga gamla lindar. 


Detta i kombination med Gunnels  livfulla beskrivningar av temafester hon haft gjorde att vi satt uppflugna som skator till långt fram på natten i går afton, högt, högt däruppe och så långt, långt ut vi kunde nå och vågade knöt vi fast sockerdrickor för glatta livet.


Det var nämligen kalas på gång. 
Inte för det att någon hos oss fyller år i september utan för att den som fyller år sista oktober inte hade någon som helst lust att spendera ännu en födelsedagsfest inomhus. 
Han ville vara ute! 
Och han ville ha sol! 
Och sol det fick han, med råge! 
En sådan vacker och varm septemberdag hade vi inte ens vågat hoppas på.


Allén blev pyntad den med men personligen var jag oerhört nöjd med sockerdricksträdet. Faktiskt så nöjd att jag skulle kunna tänka mig att ha sockerdrickor hängande där och dingla mer permanent så att solens strålar först kan sila genom trädkronan för att därefter reflekteras genom sockerdricka. 
Vackert, säger jag bara!


De drickor som ännu inte mognat satt lite här och var i den ihåliga stammen.


Tänk att jag får bo så här!
Flera gånger om dagen slås jag av den lyckliga och tacksamma tanken att detta är mitt hem.


Och så allén ifrån andra hållet.


Det var inte bara jag som uppskattade sockerdricksträdet. 
Nej, faktiskt gjorde det riktig succé.


Och så var kalaset igång.
Härligt många presenter ifrån härligt många små gäster.


Som inte hade det minsta svårt att sysselsätta sig.


Och finns det dessutom en stubbåker på andra sidan häcken och solen skiner och benen är ystra ja, då kan det hända, ja, det är till och med troligt, att där bryter ut ett stubbkrig utan dess like, att skrik och skratt hörs vida omkring över nejden och att mamman får agera vätskekontroll åt genomsvettiga, lyckliga barn.

Nu sover jubilaren mycket gott i sin säng, nöjd med dagens alla eskapader som han glatt återberättat gång på gång under kvällen.

torsdag 17 september 2015

Hjältedåd



Det blev ett farligt kackel ute hos hönsen. Yngste hoppade i skorna och sprang ut för att se vad som hände. En av de mindre hönorna låg på marken och ovanpå satt en sparvhök och pickade på den kvidande hönan. De andra hönsen larmade för fullt ifrån kringliggande buskar.

Yngste sprang ännu snabbare mot höken och skrek nu av sina lungors fulla kraft samt viftade med armarna. Sparvhöken brydde sig inte det minsta utan fortsatte sitt makabra ätande på den levande hönan. Då blev Yngste så arg att när han väl nådde fram till brottsplatsen lade han upp sin bästa fotbollsspark mot sparvhöken som överrumplat for iväg över gräsmattan, lite stukat skuttade några steg och sedan tog av upp mot skyn.

Full av adrenalin sprang Yngste med hönan i famnen in till Äldste, som suttit med hörlurar på och inte hört något av tumultet, och berättade stolt sin bravad. Tillsammans undersökte de hönan som trots attacken verkat klara sig bra, några sårskador och förskräckelse men när hon väl lugnat sig så anslöt hon sig till de andra igen.

Hela återstoden av dagen kom denna spännande historia på tal och alla som kom fick höra om hjältedådet. Gossen var full av stolthet och vi andra med som berömde honom för hans rådighet.
Men så, på kvällen, när jag satt i hans säng och pratade kom eftertänksamheten och frågan.
- Mamma, tror du att jag skadade den?
- Jag vet inte, svarade jag, men den kunde ju flyga i alla fall.
- Den var så vacker!

Och så fick vi tala om försvar och att när man vill skydda de sina som är under hot så gör man saker man aldrig annars skulle göra och att till och med lagen tillåter nödvärn för att få en våldssituation att upphöra.
Men i grunden vill vi ju inte skada någon, och det är fint.
Det är så det skall vara.
Och samtidigt vill vi inte att någon skall skada oss eller de våra, även att det ligger i deras natur.
Då får man försvara sig.

onsdag 16 september 2015

Oönskad snabbvisit

Jag låg här i sängen om aftonen med fönstret på vid gavel och den klara höstluften inströmmande därigenom då jag anade ett svisch förbi mitt huvud där i mörkret. Strax därpå hördes släppande flax mot väggar men främst golv. Hur jag kunde veta det, vet jag inte, men jag visste att det var en fladdermus och jag hade inte den minsta lust att komma i närmare kontakt med den.


Så vad gjorde jag? 
Jag ropade på maken så klart och tog själv fnittrande skydd under täcket. Som den sanne gentleman han är letade han upp en låda att ha som fångstredskap och satte igång jakten. Den lilla fladdermusen var alldeles vettskrämd, kanske till och med räddare än jag, och den for än hit än dit över golvet.


Men så slutligen blev den så infångad i den lilla lådan och jag kunde pusta ut.


Maken tog den lilla kraken med sig och släppte åter ut den i frihet.
Jag hoppas att den låter bli att komma på återbesök. I trädgården tycker jag om att se dem svischa förbi men i sovrummet vill jag helst inte ha fler dylika besök.

Det liv som är mitt



Frekvensen på mitt bloggande är direkt korrelerat till i vilken frekvens livet i övrigt pågår och de senaste veckorna har frekvensen varit hög, lite för hög. Dock har jag, vis av erfarenhet, börjat lyssna lite mer på min egen kropps signaler, börjat bli lite snällare emot mig själv, på psykologens inrådan, något som är betydligt svårare än vad jag någonsin trodde att det skulle vara. 

En av de saker jag fått upp ögonen för är hur jag i pressade situationer prioriterar och vad som prioriteras bort. Först åker det som bara bereder mig glädje, det är ju inte nyttigt för någon annan än mig. Samtidigt som det där lilla avbrottet faktiskt också ger lite energi så är det ändå något fint i att i grunden se till familjens och gruppens bästa i första hand. Även att jag måste bli lite snällare mot mig själv så vill jag aldrig börja prioritera mig och mitt före min familj. Jag tror att det går att hitta en balans i detta och den har jag gott hopp om att finna.

Igår låg jag däckad av feber hela dagen men denna soliga morgon har jag byltat på mig ordentligt och suttit ute på soffan på bron och bara blickat ut över åkrarna och låtit tankarna vandra, låtit sinnet vila och själen återhämta sig. 

Helt enkelt njutit av det liv som är mitt. 
Det liv som jag helhjärtat vill leva och inte bara ta mig igenom.

lördag 12 september 2015

Utsikt ifrån bron

Vår trappa vid dörren är ett av mina absoluta favoritställen, även att det skulle bli ännu bättre om verandan fanns på plats, men likväl är där en njutning att vistas.

Den utsikt som där bjuds varierar över årstiderna och alléns vackra inramning gör det magiskt på något vis. 


Så här i skördetid lyser halmen gyllene.


Och då den balats erbjuds möjligheter till lek och äventyr som jag och min kaffekopp roat kan iaktta ifrån bron.


Att se far och son ha stubbkrig i dagens sista solstrålar är en njutning både för ögat och för själen.

Ja, här kan jag sitta många timmar och bara betrakta.

torsdag 10 september 2015

Torghandel



En sådan rolig eftermiddag det varit idag!
Tack alla som kom förbi mitt torgstånd och förgyllde en stund av dagen!

Det är som så att kommunen bjuder på torgplats och bord varannan torsdag här på sensommar och tidig höst med bara det kravet att produkterna som säljs skall vara närproducerade. Idag var vi ett tiotal försäljare och en hel hoper trevliga kunder samt en strålande sol. 
En sådan kombination är allt bra svårslagen.

Nu ska här fyllas på delar av förråden i brådrasket för annars blir det inte mycket att komma med om fjorton dagar.

lördag 5 september 2015

torsdag 3 september 2015

Långfrukost för att ladda



I morse unnade jag mig en lång morgon med frukost på sängen och radion på. Både te och kaffe samt levainbröd med ost gjord på enbart svensk mjölk, lokalt producerad skinka samt egen gurka och tomat. Härliga smaker ihop i all sin enkelhet. 

Varför jag unnade mig denna långsamma lyx är för att normalt numer jobbar jag tre dagar i veckan med mitt lönearbete och två dagar med mitt lilla företag, denna vecka dock skall vi iväg på kickoff så det blir fem dagar lönearbete. För att ta sats och orka så unnade jag mig alltså en låång frukost i sängen innan jag klev upp och for iväg till den herrgård där jag skall tillbringa de närmaste dagarna med mina kollegor. 
Roligt och lite utmanande för en som mår som jag, så håll gärna tummarna för mig att det går bra.

Jag tar dock min egen bil då de andra åker buss för att ha möjligheten att smita om det inte fungerar. Det känns skönt med vetskapen om en flyktväg, utifall.

onsdag 2 september 2015

Te och lycka



När kroppen är trött och huvudet ännu värre däran är det en stor och oerhörd lycka att ha söner som röjer köket, gör kvällsmat, serverar sin mor te och umgås med henne. Då blir det trötthet och lycka, vila och lyx i ett enda härligt virrvarr.

tisdag 1 september 2015

Fokus på det vackra

När vi köpte vårt hus visste vi att det var i behov av ett takbyte. Säljarna sa omgående, och vi tänkte att vi undersöker saken. Sagt och gjort, vi undersökte det hela och kom fram till, omgående.


Sedan en dryg vecka tillbaka så har vårt tak befolkats av ynglingar som vådligt skuttar omkring däruppe och langar tegelpannor både hit och dit. Sovmorgnar är inte att tänka på då de är morgonpigga rackare som bankar och står i redan arla morgon.


Stökar ner gör de också, något så förskräckligt. Dock är de noga med att tala om att de ska ta reda på stöket efter sig så det är bara att härda ut.


Och vänder jag ryggen åt stöket så ha jag min vackra höstpyntade dörr att vila ögonen på.


Och vrider jag så huvudet lätt nedåt har dessa vackra rosor precis påbörjat sin andra blomning.
Allt handlar således om var jag väljer att lägga mitt fokus.
Och idag väljer jag det vackra.
Och snart kan även taket räknas dit.

måndag 31 augusti 2015

En skylt att minnas


Mellan stallskjutsning, varuleverans och fler stallskjutsningar så tänkte vi oss att ta ett mellanmål på ett visst trevligt bageri, du lille och jag. Vi for fram, talandes om dagen, parkerade och gick in för att få information om att de stängde om tio minuter. Lite snopna, då vi hade laddat för detta, beslutade vi oss snabbt för en omplanering, vi bad att få ta vårt valda fika med oss och så blev det en picknick istället.

Vi traskade ut med vår påse, kaffe och dricka och fann oss en bänk där utsikten var behagfull åt ett av fyra håll och där fåglarna kom och gjorde oss sällskap på ett lagom avstånd. Där satt vi och åt smörgås och Blåbärskatalan, för sötfika måste man ha till mellanmål om sagda mellanmål inhandlas på bageri, småpratade och läste läxa.

Mitt i allt det där gemytet brast du ut i ett gapskratt.
- Vi kan vara här jättelänge!!!, kippade du fram.
Jag förstod inte riktigt men hade ganska roligt åt ditt skrattanfall.
- Alltså, vi kan sova här på bänken i två nätter!
Jag förstod fortfarande inte men skrattade nu ganska ohejdat jag med vid det laget.
- Men, titta på skylten mamma!
Då förstod jag.

Därefter spårade vi ur totalt, du och jag, där på bänken, fullt upptagna med att fantisera ihop den ena historien värre än den andra om hur vi skulle spendera våra 48 timmar där på bänken. Vi skrattade så tårarna trillade och smulor ifrån din Katalan sprutade så att även fåglarna blev jätteglada.

Efter att vi lugnat oss och gick mot bilen, utan att ha utnyttjat många bråkdelar av den generösa parkeringstiden, för att åka till stallet, stannade jag och tog ett kort på skylten.

- Varför tar du kort på skylten???!!!, 
frågade du medan nya skratt bubblade upp ur dig.

- För att jag vill minnas den här stunden så länge jag lever, 
sa jag och log lyckligt mot dig, 
min lilla lockboll.

Primörbetor, getyoghurt och smulat Isterband

Nu var det länge sedan jag lade ut ett recept här på bloggen (till Mellans glädje) så här kommer nu ett. Det är som så att vi i det närmaste har blivit sommarvegetarianer så här i skördetid. 
Jag ÄLSKAR skördetid!
Jag älskar att plocka i mitt växthus och att tillaga alldeles mjälla grönsaker.


Dagens recept är inspirerat av ICAs inspirationstidning.

Primörbetor, getyoghurt och smulat Isterband
för ca fem personer

1 kg färska betor av önskad sort

20-25 små färskpotatisar
rapsolja
salt

4 polkabetor
2 msk äppelcidervinäger
2 msk rapsolja
Salt

400 g Isterband av god kvalité

2 dl grekisk yoghurt
Getost efter smak
Salt

sallad

Koka kilot med betor i ca 30 minuter
När de är mjuka, häll av, spola dem i kallt vatten och gnid försiktigt av skalet

Sätt ugnen på 175 grader
Skrubba potatisen, lägg dem i en skål, ringla över rapsolja och salta
Lägg upp på en långpanna och baka dem i ugnen i ca 30 minuter

Skala polkabetorna och hyvla dem tunt, gärna i en mandolin eller med osthyvel.
Blanda Äppelcidervinäger, rapsolja och salt
Varva skivorna med blandningen i en skål och låt stå.

Sprätta upp korvskinnet och stek innehållet på ganska hög värme. Smula sönder.

Mixa yoghurt och ost
Smaka av med salt

Då var det dags för monteringen.
Rätten kan ätas varm, kall eller ljummen.

Grunda med potatisen
Skär betorna i klyftor och sprid ut på tallriken.
Strö över Isterbandssmulet
Ringla över lite av yoghurten
Dekorera med polkabetor och sallad
Servera resten av polkabetorna och yoghurten till.
Och så ett gott bröd förstås.
Voila!

söndag 30 augusti 2015

Nygrävda land

I våras, när det kom grävare och grävde för bergvärme bakom vårt hus, fick jag en arla morgon rusa ut och kapa plommonträd och gräva upp rabarber i en faslig fart innan de stora maskinerna brakat över både det ena och det andra.


De små rabarberna fick då ett litet ynkligt, provisoriskt hål och där har de vuxit i sommar så nu var det verkligen hög tid att gräva ett rejält land där de kan växa och frodas. 

Men det har även vuxit på den ursprungliga platsen trots total överkörning av stora maskiner och ett mycket skuggigt läge. Det har dock krävts både en och två tittar för att se vilka späda stjälkar som är rabarber och vilka som är kirskål för tjockleken har då varit bra lika på båda arterna.


Vid lite noggrannare efterforskning insåg jag att det mesta av roten var kvar. Jag grävde och grävde och grävde och fick så upp den här vackra bamseklumpen. Den och några mindre bitar fick nu följa med till det nygrävda landet, dock tror jag att jag kommer kunna hämta ytterligare plantor i åtskilliga år framöver på det gamla stället då bra mycket rot nog finns kvar där. Det får helt enkelt bli min egen lilla plantskola.


Det är inte bara rabarberna som trivs i det nya landet, hönsen hjälper så gärna till med gödslingen.
Dessvärre tar de även gärna min mask.
Dock får de hållas ett tag till.

fredag 28 augusti 2015

Upptäcksfärder

Allt emellanåt så kommer ju en bekännelse ifrån mig i detta forum, och här kommer nu ännu en.
Jag trodde aldrig att jag skulle skriva ett inlägg om en katt och så kommer nu mitt andra. Det första kan ju förklaras av en chock men detta bottnar helt enkelt i att jag tycker synd om det lilla skrället, kanske till och med känner viss sympati för henne. Att jag inte trott att jag skulle skriva om en katt beror helt enkelt på att katter hitintills varit en ickefråga för mig, endast något att undvika.  Men som säkerligen förstås har inställningen förskjutits en något liten aning.

Vetskapen om att hon sitter ensam där i hönshuset medan pojkarna är i skolan och jag är hemma gjorde mitt hjärta lite mjukt. Så här har jag nu spenderat en timme med att sitta på verandatrappen och iaktta en liten kisse som bekantar sig med ännu en del av sin nya miljö. 


Och den är allt lite läskig den där nya miljön, spännande men man behöver hela tiden vara på sin vakt mot grässtrån som vajar i vinden, fjärilar som stilla flyger förbi eller takläggarens bil som plötsligt bara stod på infarten.


Då får man allt som liten kisse ta sin tillflykt in under den gamla verandan, stilla ligga och speja tills det där läskiga försvunnit.


För att sakta, sakta och obemärkt glida ut millimeter för millimeter.


Till dess man känner sig redo för nya äventyr och upptäckter.


Dock tar detta upptäckande så förfärligt på krafterna.

Hon är allt lite gosig men vad det straffar sig att umgås med henne. Jag börjar dock tro att det får vara värt det.

onsdag 26 augusti 2015

Mest prat



Vi hade en förtjusande helg i Karlstad vi damer.


Vädret var på topp och kvällarna var ljumma och ljuvliga och lördagen varm och härlig.


Vi for ut till Vänern, vandrade genom blåbärsskog, stannade och plockade, mumsade och pratade och pratade.


Väl vid vattnet picknickade vi på de solvarma klipporna.


För att därefter ta ett dopp i det blå, fantastiskt sköna vattnet.


Och så pratade vi ännu mer innan det var dags att fara tillbaka mot staden, hotellet och en kopp hett efterlängtat kaffe.


Det blev meze till middag och många skratt och mycket prat.


Åter på hotellet fortsatte vi med pyjamasparty på ett av rummen till dess att en efter en successivt  droppade av.


Det är allt fint med vänner!
Och tänk att vi funnits i varandras liv i 27!!! år.
Vi som är så unga!