söndag 31 januari 2016

Min pojk



Den här killen, han har mitt hjärta som i en liten ask!
I fredags var han hemma ifrån skolan då han behövde besöka vårdcentralen. Vi for dit och fick återbesök med åtgärd redan samma eftermiddag. Således spenderade vi fyra timmar i varandras sällskap inne på byn.

Det är ljuvligt att få rå om sönerna en och en ibland och när Mellan och jag umgås så skrattar vi väldigt mycket, på ett underfundigt sätt. Han är djupsinnig och eftertänksam och vi diskuterar livet på olika nivåer men aldrig på ett självklart sätt.
Det är en ynnest att få vara mor till denna gosse.

Då jag blivit stående och prata med några trevliga damer fann jag honom på Fru Larssons diversehandel, djupt försjunken i två tavlor. Jag ställde mig bredvid honom och efter en stund lade han fram en sådan där stilla, funderande fråga om tavlornas målning.
Vi grubblade på svaret en stund, utan att finna det med säkerhet och så frågade jag om han tyckte om dem. Det gjorde han. Jag frågade om han trodde de skulle passa på hans rum. Det trodde han. Men, fortsatte han, det är långt till jul, de är nog inte kvar till dess.

Jag fick stå emot impulsen att sluta honom i min famn där och då, sådant gör vi numer bara hemma, och sa att nu när hans rum var färdigtapetserat så hade jag tänkt att vi skulle inreda det lite grann också, så ville han ha tavlorna så köpte jag dem åt honom.
Det ville han!
Och nu hänger de där prydligt på hans nytapetserade vägg.
Och vi har redan stilla betraktat dem flera gånger.

fredag 29 januari 2016

En stulen puss


Det här med pojkpussar har blivit alltmer sällsynt. 
Ifrån att ha haft ett överflöd av dem får jag nu hålla till godo med någon enstaka på kinden nu och då.
Ja, Yngste kan fortfarande slå till med en på munnen någon gång, men de är ytterst, ytterst sällsynta.
Häromkvällen kikade jag in till honom då jag trodde att han sov.
Jag stod där och betraktade detta vackra barn som låg där så stilla och fridfullt.
Mitt hjärta svämmade över, som så ofta när jag betraktar mina barn utan att de vet om det,
och jag kunde inte hålla mig utan böjde mig ner och pussade honom försiktigt, 
rakt på munnen.

Då hördes ett sömndrucket mumlande:
-Nu gjorde du ett misstag! Jag har munsår.
Och så vände han sig om och slumrade vidare.

Och mycket riktigt, nu, några dagar senare ståtar jag med ett munsår på underläppen.
Och inget medlidande får jag. 
Nej då, både han och bröderna tycker att jag helt och hållet har mig själv att skylla.
Och det har de kanske rätt i.
Men det var värt ett munsår för den stulna lilla pussen.

onsdag 27 januari 2016

Ranunkler och skulpturer



Medan de sista amaryllisarna fortfarande blommar i full prakt så smyger jag in lite vårblommor här och var, späder som ut julen lite successivt, och här senast blev det två ranunkler som fick följa med hem. 


De är ju så omåttligt söta där de står på varsitt fönsterbord i matsalen, placerade bredvid varsin skulptur .


Den ena, Ekorren, är skulpterad och gjuten av Yngste


Och den andra, Bedjande kvinna, står Mellan bakom.

Vackra är de, var och en på sitt sätt, och de passar så bra ihop med de söta ranunklerna.

Diskret oförmåga



Det var föräldramöte för Äldste igår.
Ett anständigt föräldramöte med fika!!!

Faktum är att jag när jag klädde mig valde lite mindre uppseendeväckande kläder än normalt då jag tänkte att sonen kanske skulle uppskatta att mor hans smälte in lite mer i mängden.

Föräldramötet var informativt gällande de val eleverna skall göra under gymnasiet och efteråt samlades vi i de respektive inriktningarna. Lantbrukseleverna är bara ett tiotal så vi var en liten nätt skara som tog påtår tillsammans.

Efteråt, på vägen till bilen, då sonen erbjöd mig sin arm på grund av det mycket hala väglaget, talade vi om de övriga som närvarat. Att en del av klasskompisarna var lika sina föräldrar och så vidare.

-Men du mamma du liknar ingen annan! På ett positivt sätt!
Säger gossen.
På vilket sätt då frågade jag och sa att jag ju klätt mig diskret.
- Mamma, ingen annan har en JÄTTErosett mitt fram! Men det är kul! Du är fin.

Varm i hjärtat fortsatte jag framåt vid armen på min gosse.
Tydligen är jag dålig på att klä mig diskret men han tycker det är kul och han tycker att jag är fin.
Inte skäms han för mig heller.
Modershjärtat gladde sig storligen och pöser fortfarande av glädje och stolthet.

tisdag 26 januari 2016

7x8


Vi är välsignade med tre fantastiska söner.
Och det är ju lätt att tro att de är lika, att utprövade metoder skall fungera på dem alla tre.
Det gör de inte!

Vår älskade Yngste är en liten konstnärssjäl.
Oerhört, intensivt koncentrerad när det passar honom och inte alls när det inte passar honom.

Denna vecka har han haft åttans multiplikationstabell i läxa, och som vi har tragglat.
Det går som en dans upp till 5x8
6x8 kommer efter lite funderande
men därefter tar det tvärstopp.

Vi har övat i bilen, vid bordet, i sängen, på promenaden.
Vi har utgått ifrån 5x8 och successivt räknat oss fram till 7x8
Två sekunder senare har jag frågat: 
Vad är 7x8?
Och han tittar på mig, blank i ansiktet, som att det var första gången han hörde mig ställa denna fråga.

Så igår, när jag hämtat honom ifrån skolan och vi talat lite om dagen frågar jag: 
Vad är 7x8?
Och pojken svarar direkt: 
56!
Hoppet åkte uppskjutet inom mig.
Kanske allt nötande ändå gett resultat!
Så frågar jag:
Vad är 8x7?
Lika blixtsnabbt kommer svaret:
65!!!!

Tja, viss logik är det ju onekligen i att om jag vänder på siffrorna i frågan så vänder han på siffrorna i svaret men då jag misstänker att den sortens logik inte efterfrågas på läxförhöret så var det bara för oss att fortsätta att  öva, öva, öva.

Jag kan nu glädjande nog meddela att gossar i nioårsåldern av Yngstes kaliber faktiskt kan lära sig vad 7x8 är, förutsatt att de får frågan medan de hoppar på ett ben och även svarar under sammalunda övnings utövande.
Jag vet dock inte om det är lämpligt att ställa sig upp mitt under läxförhöret och hoppa på ett ben för att på så vis skaka fram rätta svaret men är fröken lika desperat som jag så tillåter hon det.

måndag 25 januari 2016

Blåbärssoppa i dimman

Ett sådant märkligt väder vi haft idag. De ytte-, pyttesmå vattendropparna som bildat den dimma som troget omslutit oss har faktiskt gått att se. Enskilda har de legat där i luften, nära, nära varandra men utan att röra sin granne. Ett mycket märkligt fenomen som fascinerade både mig och barnen trots vår knappa tid i morse. 
Och det var en uthållig dimma kan jag lova. Den stod där på givakt även då vi åter vände kosan hemåt. 

Kalla och ruggiga kom vi hem och trots detta utbrast Yngste i en kraftfull önskan om att få Smoothie till mellanmål. Jag och hans bröder tittade oförstående på honom och drog koftorna tätare omkring oss. Men så frågade jag om han kunde tänka sig Blåbärssoppa istället.


Det kunde han!
Såtillvida att han fick äta några frusna bär först.
Det fick han.
Vi var fortfarande oförstående. 
Men å andra sidan, så som han skuttar omkring och rör på sig hinner han väl aldrig bli riktigt kall.

Smoothien sörjde han i vart fall inte det minsta när han väl fått sin kopp Blåbärssoppa. 
Och vi andra kunde njuta värmen både i kupade händer runt koppen och i hela kroppen.


Blåbärssoppa 
4 portioner

4 dl blåbär
8 dl vatten
4 msk socker
några droppar citron eller lime

Mixa allt slätt och häll i kastrull
Koka upp

Blanda ut
2 msk potatismjöl i lite vatten
Häll ned i soppan i en smal stråle under omrörning
Kok upp

Servera och
Njut!!!!

Busschaufförer och statsministrar



Jag for till Stockholm häromdagen för att hämta lampan till biblioteket som var en del av makens present. Väl där passade jag på att äta lunch med nämnde make. Det blåste isande vindar och graderna hade krupit nedåt ganska ordentligt. Maken var illa klädd och hade lämnat handskarna på kontoret av någon obegriplig anledning.

Dessa omständigheter gjorde i alla fall att vi slank in på första bästa restaurang i Gamla Stan och bad om ett bord långt ifrån dörren och gärna vid ett element. Vi fick ett litet bord med rödrutig duk långt in i lokalen och slog oss ned. Personalen var charmerande trevlig och maten var god och efter en stund föll vi in i vår vana att tala om våra medmänniskor i lokalen. Det är en vana jag har ifrån min farmor som kunde underhålla oss i timmar på sin balkong med att hitta på livsöden åt inte ont anande förbipasserande.

Hur som helst så behövdes i vissa fall inte så mycket fantasi. Där satt två busschaufförer som livfullt drömde om att få köra landsbygdsbuss istället som nu, stadstrafik. Deras målande beskrivningar av natur och årstiders skiftningar samt trevligare passagerare hade vi ju inget som helst att invända emot. 

Vid några andra bord satt turister av varierande nationalitet. Där hade vår fantasi mer att göra. Och så var där även före detta partiledare och en före detta statsminister på plats. Så inte led vi brist på samtalsämnen.

Men om jag ska bli lite seriös så är det fint att bo i ett land där vi kan sitta på en restaurang samtidigt som busschaufförer, turister och en före detta statsminister. Att det inte behövs några extra säkerhetsåtgärder och inga ytterligare krusiduller. Vi kan sitta där, lantisar och stadsbor, med olika yrken och historia och vi blir behandlade på samma trevliga sätt och får oss alla en god och mättande lunch även att vinden viner isande kall därutanför.

söndag 24 januari 2016

Vidd i kjolen



Det kom en ny klänning på posten ifrån OrkanLia.
En klänning med så mycket vidd i kjolen att jag gått och svängt på den hela dagen.
Så mycket vidd att jag helt enkelt varit tvungen att snurra för att känna tyget svänga så där härligt omkring mig.
Ett helt åldersadekvat beteende för en fyrtioåring med vidd i kjolen tycker jag.

För visst är det härligt att få vara som man är. 
Att få snurra lite när man vill. 
Att få vara lite lekfull.
Även när tonårssönerna ler lite överseende, men kärleksfullt, åt sin snurrande, och därefter tämligen snurriga, mamma.

lördag 23 januari 2016

Biblioteket

Maken min fyllde 40 i förrgår men han är tämligen dålig på att fylla år, eller i alla fall på att glädjas över själva årsdagen, så eventuella firanden tyckte han var synnerligen onödigt. Om vi nödvändigt ville fira honom fick det lov att bli idag istället. Presenter önskade han sig inte heller, faktiskt ingenting. 
Behöver jag säga att vi är diametralt olika i denna fråga?


Nu är det ju ändå så att fira någon innebär ett sätt att visa sin uppskattning på och vi ville visa det för far och make. Vi fick ta med honom på restaurang ihop med den utökade flocken på själva dagen och så blev det finfrukost idag.

Men presenter då?

När vi flyttade in ställde vi alla överblivna kartonger i biblioteket, ett rum vi därav inte haft så mycket glädje av. Men så till min fest i november röjde vi ur för att få plats med bord därinne och till jul kom det två fåtöljer. Rummet blev mysigare och allt som oftast hittade jag maken kurandes där. 

Således kom vi fram till att han nog skulle uppskatta att få biblioteket helt iordningställt. 
Sagt och gjort så började vi leta lampor och möbler på Blocket och Tradera. Vi fann vad vi sökte och maken blev förvisad ifrån sitt favorithörn medan vi styrde och ställde.

Först i morse, efter att vi tänt i kakelugnen och placerat några paket på det införskaffade rökbordet var han åter välkommen. Utan att överdriva kan jag säga att han blev nöjd och att han spenderat största delen av dagen därinne, mysandes i sin fåtölj med fötterna mot kakelugnens värme.



Och nog blev det ett rum för oss alla att trivas i.

torsdag 21 januari 2016

40 år



Idag fyller han år, min make och älskade. 
40 år!
Och han har inte velat bli firad, inte det minsta. 
Inte ens frukost på sängen.
Men vi fick gå på samhällets nya restaurang.
Det gick han med på.
Familjen och vår utökade flock.
Vi fick äta gott utan att behöva diska.
Och vi fick prata, skratta och umgås.
Såpass att han inte verkar tycka fullt lika illa om att fylla 40 längre.
Nej, det verkar som att vi får fira honom ändå.
Men inte förrän på lördag.
Då får vi ta igen det och vis honom hur mycket han betyder för oss.
Min man

På samma gång

Det är ingen ordning med tiden i vårt hem.


Granen, som vi högg och som då var alldeles färsk, står där så grön och grann och inte har vi då hjärta att slänga ut den. Nej, vi njuter av dess stillsamma sken och goda doft och låter den tindra vidare till dess det bara inte går längre.


Samtidigt, i nästa rum, krispar våriga tulpaner med löfte om annalkande värme och ljus.


Och går man en trappa upp, till Äldstes rum, eller närmare bestämt hans garderob, så piper där ett riktigt vårtecken. Trots löften om att vi aldrig mer skulle ha kycklingar inomhus på grund av kläckning i smällkalla vintern så har undulaten Hamley åter fått bli fosterfar. Denna gång åt fem små dunbollar och ska jag tro på rykten så verkar det vara fler på gång.

Så det går nog säga att vi plockar russinen ur kakan, suger ut det gotta och njuter det bästa av varje tid, samtidigt.

söndag 17 januari 2016

Kyliga morgnar



Att vakna på morgonen, när golven är iskall och isrosor täcker stora delar av sovrumsfönstren, och snabbt smita upp, tända i kaminen och sätta den laddade kaffekokaren på plattan och så ta ett snabbt skutt tillbaka ned i sängvärmen.


För att så ligga där och lyssna hur det sprakar medan kaffedoften så smått sprider sig och isen på fönstren börjar tina. Det är det allt någon tjusning i, även om det blir betydligt mer behagligt då värmen hunnit sprida sig i rummet och kaffet kokat klart. 

Sommarens projekt är definitivt och oåterkalleligt att renovera husets gamla vackra men kittlösa fönster. 

Till dess får vi hålla på uppgjord morgonrutin, åtminstone till dess temperaturen åter stiger.

lördag 16 januari 2016

Lösningen lite för nära för att se den



Eftersom jag mått dåligt och som bäst håller på att repa mig ifrån en utmattning, det tar tid kan jag lova, så går jag regelbundet hos en psykolog. Det är en mycket trevlig och kompetent psykolog och jag har haft god hjälp av henne.

För ett tag sedan rekommenderade hon Medicinsk Yoga, vilken jag avböjde vänligt men bestämt då jag inte vill utöva något buddistiskt. Dock tog hon fram information om att detta inte var religiöst utan medicinskt framtaget och funnet ge gott resultat, så jag gav med mig och gick dit.

Själva avslappningen och andningen var behaglig men så kom alla inslag med chakran och upprepning av ord jag inte förstod etc och jag fick bara ett obehag av alltihop. Och obehag har jag så det räcker av ändå, således slutade jag efter två gånger.

Men så funderade jag på vad jag skulle göra istället och kom fram till att en fördjupning i min egen religion fick vara ett bra alternativ. Så att ta en stilla halvtimme under dagen med bibelläsning och bön har gjort en stor skillnad för mig. 
Tänk att ofta har vi lösningar lite för nära för att se dem. 

fredag 15 januari 2016

Hej


HEJ!


Jag vill så gärna blogga regelbundet men tekniken strular och orken har trutit men nu känns det bättre igen så jag kommer att återkomma. Skriva är ju så härligt och gemenskapen i bloggosfären är underbar.

Sedan sist har jag hunnit bli fyrtio och haft en härlig jul- och nyårsledighet då vi verkligen tagit det lugnt, umgåtts med varandra, vänner och släktingar och jag känner att livet lever i mig, någonstans där inne så växer det sig orken starkare.

Så, på återhörande!