tisdag 26 november 2013

Förlupit hemmet

Jag har förlupit hemmet i sällskap med min mor och far. Sent i afton ankom vi västkusten och min systers boning där vi ska härbärgeras inatt.


Tidigt imorgon bitti far vi vidare i ny konstellation. Far stannar kvar och tar hand om barnen. Mor, syster och jag själv beger oss söderut.


Vi ska på tantresa och bland annat julmarknader står på programmet. Dock är huvudsyftet att umgås och prata och umgås och fika och umgås.

måndag 25 november 2013

En omsorgsfullt snidad trägaffel


Jag fick en hel massa fina presenter när jag fyllde. Böcker, kläder, lyktor och andra trevligheter. Men presenter som den på bilden är de absolut bästa!

En trägaffel med lite hack, så lent sandpapprad att jag vill stryka den mot kinden mest hela tiden. En trägaffel som talar om för mig att Mellan haft mig i tanken även när jag inte varit precis vid hans sida, som visar att han jobbat hårt för att glädja mig med ett vackert egenhändigt tillverkat favoritköksredskap. En trägaffel jag kommer ha med mig hela livet, som kommer ta mig med på minnenas våg när jag befinner mig längre fram med utflugna barn, till den lyckliga tid jag lever i nu. Som kommer få mig att återuppleva kaotiska födelsedagsfrukostar i sängen, städa-rummet-tjat, livliga samtal runt bordet, mysiga pratstunder på kvällen. 
Kort sagt det som idag är mitt liv, min lycka. 
Förpackat i en omsorgsfullt snidad trägaffel.

söndag 24 november 2013

Med råge firad


Nu har jag levt i 38 år och detta firade jag med en middag för 13 kära väninnor i fredags.


På menyn stod Jordärtskockssoppa med Parmachips till förrätt
Och Boef Bourgignon med kokt potatis och ärtor till huvudbröd.
Mitt Speltbröd fick hänga med under dessa rätter.


Till efterrätt serverade jag Nyponsoppa med glass och Mandelbiskvier.
Bra och praktisk mat som kunde förberedas tidigare i veckan vilket var en förutsättning för att kunna servera middag en fredagskväll efter arbetet. 

Stämningen var hög, även att flera av gästerna inte kände någon annan än mig sedan tidigare, men eftersom alla är ytterst trevliga människor fann de varandra redan vid välkomstglöggen och då de fick hjälpa den icke färdiga värdinnan med de sista förberedelserna.


En hel massa presenter fick jag också, vilket jag måste erkänna att jag är barnsligt förtjust i.


Efter middagen flyttade vi oss en våning upp och tryckte ihop oss i soffan för gemenskap, många skratt och lite småplock.


Vilket slank ned med hast.
Det var en underbar afton och jag är tacksam över att vara så privilegierad som får ha dessa omtänksamma, varma, glade, uppmuntrande kvinnor i min närhet.


På lördagsmorgonen, min födelsedag, fortsatte firandet, denna gång utav familjen, med sång, paket, frukost på sängen och mys i densamma.


Tårtan var rationaliserat till wienerbröd.  


En stund frampå dagen, efter en lugn och behaglig morgon, tog Yngste, Mellan och jag en promenad i det underbara soliga och frostiga vädret och den förstnämnde hittade årets julgran, färdigpyntad och klar.


Vackert är det när kylan nyper till. 
En sådan enorm skillnad ifrån gråa, geggiga slaskiga höstdagar.


Nej, jag är tacksam för några minusgrader som både bjuder på skönhet och nöjen.


Även om nöjena ibland går över styr.


Med rosiga kinder kom vi åter hem och tog åstad med det traditionsenliga pepparkaksbaket. Det är nämligen så att i det här huset bakar man ALLTID pepparkakor på mammans födelsedag. (Enligt barnen) Och nåde den som försöker ändra på traditionerna.


Dagen avslutades med att mor och far kom med presenter och bjöds på rester ifrån gårdagen.
Nu är jag ordentligt infirad i mitt 39:e år och ser fram emot vad detta har att erbjuda.

fredag 22 november 2013

Knäckfrågor


Nu har Yngste slutligen fått som han önskat.
Han har tjatat, och den gossen behärskar tjatandets konst till perfektion, i många, många dagar. Och nu fick han som han ville.
Vi har kokat julens första knäck!
Och ett är då säkert: Den kommer inte att räcka ända fram till jul. Jag är ganska säker på att den inte ens kommer att räcka till advent.


Men god är den!
Och det bästa av allt, pappret släpper precis så där lätt som man alltid önskar.
Plötsligt bara händer det!
När vi insåg detta faktum utbröt omedelbar spontandans så att hela köket och alla dess invånare kom i fnittrande gungning. 
Och glädjen jag känner över att bara lossa pappret gör att jag vill testa det lite nu och då, faktiskt nästan hela tiden. Och kanske, kanske, att smaken har lite med skafferispringet att göra också.
Fortsätter det på detta vis får vi nog upprätta några slags trafikregler runt och i skafferiet för att undvika alla kollisioner.

torsdag 21 november 2013

Stötestenen sömnad


Jag vill bara visa att jag har en symaskin i min ägo!
Dessvärre kommer vi inte särskilt väl överens.
Denna gång skulle jag blott sy ihop en söm som gått upp i en av mina klänningar. En helt vanlig raksöm i ett bomullstyg kan man ju tycka borde vara en enkel match, till och med för någon som valde träslöjd så snart tillfälle gavs, men ack nej. 

Äldste, som är den som oftast nyttjar denna mackapär, plockade fram den åt mig. Själv letade jag reda på lämplig tråd och började med att spola tråd på undertrådsrullen. Hoppet steg då detta förflöt utan missöden. Så var det då dags att börja trä maskinen, lite krux då det var ett tag sedan senast, men det gick, det med. När jag så skulle påbörja själva sömnaden  då, ja då, föll pressarfoten av. Bara så där, men jag hetsade inte upp mig nämnvärt över detta till att börja med utan pillade och pillrade för att få tillbaka den på rätt plats. Men när mina ansträngningar belönades med att även själva nålen behagade ta sig en utflykt över bordet då kändes det som att jag borde gå och leta upp en häftapparat istället och lösa den spruckna sömmen på det viset.

Maken hörde mitt lätt ilskna muttrande och kom till undsättning, därav bilden.
Han fick fast både nål och pressarfot och jag kunde återgå till den tänkta sysslan. 
Hur gick det då? Ja, jag kan berätta att klänningen numer är hel, lagad av en ganska rak söm. 
Och de begynnande fågelbona gick tämligen enkelt att klippa bort.

När maken så kom med ett nattlinne som legat på vänt för en mindre lagning en längre period, reste jag mig hastigt och överlät platsen åt honom. 
Nu har jag ett helt nattlinne också, absolut fågelbofritt!

tisdag 19 november 2013

Hooked on a feeling


I´m hooked on a feeling.
Eller så blev jag Spökbiten i lördags.
Oavsett vilket så erkänner jag härmed att Björn Skifs för tillfället går varm på mitt Spotifykonto.
Hans musik är lämplig som ackompanjemang till bilåkning, städning, matlagning, ja, faktiskt till diverse olika sysslor, kanske till och med alla.
Och hans röst är nog en av landets skönaste.
Många av texterna, i synnerhet de svenska, är dessutom underfundiga, känslomässiga och/eller fina.
Det var dagens bekännelse!

söndag 17 november 2013

Slitet men rent


Idag njuter jag av mitt slitna, fula badrum med tvättmaskin och torkskåp i duschen så att vi alla nödgas samsas om en dusch.


Badrummet med sprickor i handfatet. Ja, till och med ett hål där det rinner igenom till golvet utifall vattennivån i handfatet når upp dit.


Badrummet med sprickor lite här och var. 
Och ändå njuter jag av det.
För nu är det rent i varje litet hörn, varje liten gänga och i var skarv. 

Mellan är fortfarande inte frisk så han och jag är hemma ifrån kyrkan idag. Vi deltog i Gudstjänsten över nätet vilket är förträffligt i sådana här situationer. Det deltagandet ger dock lite mer tid då kaffet, umgänget och resorna rationaliserats bort. Den tiden använde jag att med skurborstar, tandborste, trasor och såpa julstäda sagda badrum. 
Jag är ju liksom lite inne i just julstädningsflowet nu, så det är bara att passa på.


Och jag njuter verkligen av ett riktigt rent badrum, även om det är slitet. 
Då står jag faktiskt ut med sprickor ett tag till.
Bara de är rena.

Trevliga damer och Tantsjuka




Jag har förmånen att bo granne med ett gäng mycket trevliga damer. En utav dem initierar med jämna mellanrum något roligt som vi andra hänger på. Igår var det dags, för Spök.

Vi for till huvudstaden redan vid halv fyra för att hinna äta i lugn och ro. Och för att hinna prata! Det är ju prata som är ett av de stora huvudsyftena med dessa sammankomster. Blå Porten fick husera oss i några timmar. Deras upplägg var mer som en lunchservering, men maten var fantastiskt god, jag åt lammfärsbiffar med en skysås jag kunde ätit som ensamrätt. Kakbordet fick tillhandahålla en citroncheesecake som var helt okej. 

Prata hann vi också innan det var dags för att promenera till Cirkus. Föreställningen var både bra och underhållande även att Björn Skifs envisades med att sjunga duett med Zelmerlöw i mitt huvud. Och så fick vi tydliga exempel på tantsjuka, eller vad det kan heta när kvinnor i 50+ jublar, skriker "mera" och vrålarnär en pojke på 20+ äntrar scenen, rör sig nära scenkanten eller dansar. Rätt så obehaglig förtretelse faktiskt.

På vägen hem fick vi så tillfälle att prata lite till. Det är allt en väldig förmån att få bo granne med så många trevliga damer.

fredag 15 november 2013

En olycka händer så lätt...

Med maken i Finland och en krasslig son sov jag med två söner i min säng natten som gick. Jag fick en som bonus. När en son har krupphosta sover man inte så djupt där bredvid. Som mor så vakar man lite, även i sömnen. 

Vid halv tretiden vaknade jag dock mycket hastigt av att det tjöt något alldeles förskräckligt. Det tog några sekunder, eller bråkdelar av en sekund, jag vet inte helt, innan jag begrep att det var brandvarnaren. Nu är det inte första gången som den börjar tjuta mitt i natten därav var min första tanke att rusa upp och rycka batteriet. När jag i hast for ut genom sovrumsdörren var det dock inte lika som tidigare gånger, rök slog emot mig. Jag fortsatte min något irriga, men snabba språngmarsch ut i köket där lågorna slog upp ifrån en skål på bordet, halvvägs upp emot taket, och den gråsvarta röken bolmade i en förvånansvärd mängd..

"Ett grytlock!!!" tänkte jag direkt.
"Var har jag grytlocken??!" tänkte jag sedan i lätt panik.
"Fokusera!!!"

Så kom jag på i vilken låda jag förvarar grytlocken, fick fram ett stort och tryckte det över elden.
Tack vare att branden var i en skål gick det förhållandevis enkelt att släcka det hela. Jag tog på grytvantar och bar snabbt ut skålen på bron. Dörren dit stod redan på vid gavel, då Yngste i detsamma han uppfattat vad som hände reagerade rutinmässigt utifrån de kunskaper han drillats i både på dagis och i skolan. Han hade således raskt gått till dörren, låst upp densamma och klivit ut barfota i den våta, kalla novembernatten. 

Jag ställde ned skålen och plockade upp den frusna gossen och vi gick in igen till Mellan som stod och funderade på vad vi skulle göra härnäst. Vi beslöt att låta dörren stå öppen och gemensamt öppnade vi snabbt även altandörr och alla sovrumsfönster samt fönstren i allrummet. Äldste, han sov igenom hela dramatiken och vaknade inte heller av det öppna fönstret ovanför sin säng. Det blir nog att installera en egen brandvarnare på hans rum härefter tror jag bestämt.

Därefter kröp vi tre vakna, åter till kojs och låg där och pratade om vad som hänt. Och om vad som kunde ha hänt. Vi knäppte våra händer och tackade Jesus för att det hade gått så bra, att vi haft änglavakt. Och så somnade en gosse på vardera min arm, sedan somnade mina armar och slutligen även jag.


Det är ju för bra att man bor lite på landet där det på intet sätt är pintjockt med tjuvar då man nödgas sova i ett hus med öppna fönster och dörrar.


När Äldste väl vaknade ville han ha en noggrann redogörelse av vad som hänt, av vad han missat, och bröderna skroderade och visade gärna, dock lite andäktiga, på orsaken. 
Ett kvarglömt ljus!
I glaspärlor!
Som på något sätt blivit så varma tillsammans att de började brinna och smälte samman med skålen.

En sådan händelse jag tänkt att det kommer inte hända mig.
En sådan händelse som händer så lätt.
En sådan händelse som kunde ha gått så illa. 


Men som nu gick så väldigt bra.
Som ännu ytterligare ökar min tacksamhet över livet, över min familj och över mitt hem.


Morgonen mötte oss med ett hem lätt täckt av sotflagor, men dock ett hem! 
Tack vare den rejäla utvädringen luktar det inte ens särskilt mycket och då Mellan är fortsatt sjuk har han legat på soffan och iakttagit min framfärd med dammsugare och skurtrasor hela förmiddagen. Jag kan meddela att vill man få dolda spindelnät synliga är sotning en bra metod. 

Och tänk nu har jag julstädat ytterligare, skurat lamparmaturer, dammsugit alla stoppade klädslar, torkat lister och gardinstänger, ja även själva gardinerna är dammsugna och mycket mer. Fortsätter det så här kommer jag att ha julfint redan i början av december.


Till vår lunch hämtade Mellan ett elektriskt ljus.
För säkerhets skull.
Idag i alla fall.

onsdag 13 november 2013

Ljuset i mörkret


När disken hopat sig.
Mamman känner sig lite ämlig.
Gossarna är mysiga ibland och lite aviga ibland.
Hemmet bör städas.
Och maken är på amerikanska ambassaden och roar sig.
Då är det så skönt att ha ett fönster vid diskbänken.
Ett fönster där man kan ställa en skål med grovsalt i vilket det passar så utmärkt att sticka ned en ljusstump i.
Det blir så mycket trevligare att stå där och diska med en svagt fladdrande låga att betrakta under tiden.
När så diverse barn, och numera ungdomar, samlas runt köksbordet för att göra läxor, ta en macka och äta kokta chokladägg.
När disken betats av och bänkarna skiner rena.
När tekoppen fyllts som belöning.
Då är inte mamman fullt så ämlig längre.
Då mår hon ganska bra.


tisdag 12 november 2013

Latent habegär

Jag har funderat lite över mitt eget habegär eller köpbegär de senaste dagarna.
Som oftast går jag här hemma, väldigt nöjd med de ägodelar jag har. På jobbet önskar jag mig inga ytterligare saker. När barnen fyller år så får vi verkligen fundera för att hitta på tillräckligt med önskningar för att det ska räcka åt alla som vill ge presenter till dem.

Fina kläder tycker jag om att ha på mig men jag tycker det är så bedrövligt tråkigt att leta upp dem. Då är det bra med näthandel, både för små och stora. Och så är jag min egen secondhandbutik, med gamla kläder i lådor som kan passa utmärkt att ta fram igen efter si så där ett tiotal år.

Franska bakverk

Men så har det hänt något. Då vi som bekant firat några födelsedagar här på sistone har jag spenderat mer tid än på länge med att ränna runt i butiker och leta presenter. Och tänk när man kilar omkring där ibland kläder och husgeråd, leksaker och böcker så leder det ena till det andra och efter ett tag börjar det där habegäret att vakna till liv. Diverse attiraljer har upprepade gånger gjort sig påminda i mitt huvud och vid flera tillfällen har jag kommit på mig själv med att tänka att: "Det där skulle jag gärna vilja ha", eller "Det där ska jag nog köpa till gossen" eller "Den där boken passar utmärkt med mina andra, egentligen är den bara ett nödvändigt komplement". Och så har det fortsatt.

Således är min slutsats att mitt habegär ligger där latent och lurar under ytan. Eventuellt kanske jag är en shoppare ändå, bara en ovan sådan. Men jag är inte så säker på att jag vill bli en. Jag trivs rätt bra med mina gamla grejer, mitt abonnemang på klänningar och kanske en ny bakbok i julklapp eller så.

söndag 10 november 2013

Brunch och farväl


Om man är i Göteborgstrakten och är sugen på Brunch så kan jag verkligen rekommendera detta på Skansenkronan. Min allra käraste syster och min far hade undersökt utbudet och valt detta intressanta och mysiga ställe. 

Vi gick uppför en vindlande stentrappa med lågt i tak och en liten järnstång som räcke för att vid trappans slut komma ut i en rund sal med kanonhål, kanoner, kanonkulor och mitt i detta dukade bord och kandelabrar med levande ljus. Vi var femton personer i sällskapet och blev placerade lite i mitten. 

När man är så många och i varierande åldrar med olika smakpreferenser är det finurligt med buffé. Alla hittar något som passar just sina smaklökar oavsett om det är mögelost, prinskorv, danska smörrebröd eller något annat. Och att ha ett dessertbord till frukost uppskattades särskilt av vissa.

Mätta och glada gick vi ytterligare en våning upp för paketutdelning till dem som fyllt och dem som ska fylla år utav de vuxna. Fars dag firar vi nu på vägen hem. 

Det fanns möjlighet att gå ut på en liten avsats, vid nödutgången, för att beskåda utsikten. Några av oss gjorde detta. Vackert, kallt och blåsigt och så BANG. Yngste hade slagit igen dörren och branddörrar har inte alltid ett handtag på utsidan, denna dörr var en sådan dörr. Där stod vi nu snopna och ihopklämda på en liten gallerplattform, kapplösa och med högklackade skor vars köackar envisades med att glida ned i gallerhålen. Efter några försök fick vi slutligen telefonkontakt med släkten på andra sidan murarna, det var väl någon som råkat komma förbi ett kanonhål och nåtts av lite elektromagnetiska vågor vilka genererat ett uns mottagning för telefonen. Vi blev insläppta igen och kunde ta farväl av varandra på ett lite värdigare sätt.

Barnaglädje och familj


Familjens födelsedagsrace började ju för ett tag sedan med Yngste. Nu är vi på västkusten och firar familjen prinsessa! Kusinskarans enda tös. En underbar liten systerdotter har jag, charmig, vänlig, go med en portion envishet. Söt som en sockerbit är hon också!


Min allra käraste syster hade lagt ut kalastutor vid barnens platser. Hur hon tänkte då var vi många som undrade över. Men som så ofta när vi ställer dylika frågor så har barnen väldigt roligt och det var väl det hon tänkte kan jag tro.



En tämligen rosa tårta som var fantastiskt god bestående av bland annat rosa maräng och hemgjord daimglass.



Hissad blev hon, fem gånger upp i taket!


Födelsedagsflickan fick en gigantisk låda med hårsaker. Morbror och hon satt sedan en lång stund och försökte gemensamt lista ut hur de olika attiraljerna skulle användas och pyntade sedan hennes hår. Om man betänker den erfarenhet som tre söner ger på detta område så var resultatet över hövan.


När så kvällen nalkades och övriga gäster tackat för sig och bara vi övernattande var kvar samlades vi åter runt bordet och en stor gryta Chili-con-Carne. Där satt vi sedan till dess kuddens rop blev svårt att stå emot. 

Det är fint att få umgås! Och jag tycker mindre och mindre om alla de där milen som skiljer oss åt!






lördag 9 november 2013

Länsmiddag

Igår så var det dags för middag på Västerås slott. En mycket trevlig och välordnad tillställning. 

Erkännas ska att jag var lite nervös innan, inte för landshövdingen och hans hustru, de är väldigt trevliga, men för att jag som Pippi inte skulle kunna uppföra mig. Situationen är ju ny för mig och jag behärskar inte ordningarna. Men för alla oroliga, det gick bra. 


Då jag begrep att det enligt etiketten inte bjöd att hala fram kamera i tid och otid så är detta inlägg ganska bildlöst. Ni får således åter tro mig på mitt ord. 

Representationsvåningen var höstligt dekorerat med gerberor, bellis och vackra blad i vinrött och gulbrunt, oväntat och vackert. Ett 60-tal gäster minglade runt och jag övade på att memorera namn. Det gick väl så där får jag erkänna. Jag har åter fått bekräftat att jag har ett behov av att gå kurs i att mingla. Jag tycker om att prata länge med människor, få veta mer om dem än namn, titel och två saker till. 

Under middagen placerades vi vid runda bord med sex, sju vid varje. Denna form av umgänge passar mig mycket bättre och jag hade förmånen att hamna mellan två intressanta herrar. På en sidan en enhetschef på Länsstyrelsen som arbetat i privata sektorn hela sitt yrkesverksamma liv fram till för några månader sedan och nu till fullo insett kulturskillnaderna däremellan. Vi hade väldigt intressanta samtal härom.

På min andra sida hade jag en fantastiskt trevlig fransman som lämnat Paris för Sverige och kärleken och nu startat restaurang i en mindre ort. Livliga och engagerade samtal om svensk och fransk mat, skillnader och likheter, mjölsorter och svårigheter att få tag på obehandlat mjöl med karaktär, surdeg, fika, ja listan blir lång och trevligt hade vi.


Maten vi bjöds var fantastiskt god, den serverades i ett behagligt tempo och inbjöd till ytterligare samtal.

Därefter bjöds på jazz, utav en oerhört skicklig och intressant klarinettist med komp, innan kaffe med chokladpralin prydd av länsvapnet serverades.

Med inställningen att den framför mig är en människa precis som jag alldeles oavsett om vilken titel den besitter, en människa precis som jag, som uppskattar när någon intresserar sig för dennes liv, gjorde att min nervositet minskade, ja faktiskt försvann. Alla har något intressant att berätta, det är bara att fråga och lyssna. Och det visade sig att många hade gått dit med samma lilla nervositet som jag.

fredag 8 november 2013

Pappa

Igår var en epokgörande dag i min ursprungsfamiljs historia. 
Fadern, pilot, flög sin sista tur med passagerare på grund av att han snart fyller 65 år och då kräver reglementet ett sådant skick, alldeles oavsett hur mycket man älskar sitt jobb.

Då vi alla vet hur han älskar sitt jobb ville vi vara på plats och fånga upp honom när han landade. Fira med honom att han avslutat ett så väl utfört verk.


Mor min styrde om allt i största hemlighet. Ordnade och ringde, planerade och skaffade bulvaner.
Min allra käraste syster tog sin familj och flög ifrån väst- till östkusten. Och så möttes vi på Arlanda i god tid.


I en liten aning för god tid kanske. Åtminstone tillräckligt god tid för att barnen i sin rika kreativitet hittade på diverse mer eller mindre lämpliga sysselsättningar att fördriva tiden med.


Och så väntade vi. Och hoppade högt var gång den bestämda dörren gläntades på. Det var några stycken sm oväntat blev hälsade med banderoll denna dag.


Men så kom då rätt person ut genom dörren!
En lätt överraskad och rörd make/far/svärfar/morfar.


Han hade inte haft minsta misstanke om detta, så högsta betyg till modern i egenskap av konspiratör och överraskningsfixare.


En liten bild på min snygga och lite knasiga syster.


Och på mor och far!
De fina!


Lite Frozen yoghurt och kaffe blev det sedan, till personalrabatt. 
Det gäller ju att ta chansen så länge den finns.


Och därefter middag på Steninge slott. 
Grått var det på utsidan,


Men varmt och trevligt på insidan. 
Och goda, inte helt fettfria, Wallenbergare smakade väldigt gott.


Det är fascinerande att kärleken mellan dessa två genererat att vi numer är 11, snart 12 runt bordet när vi samlas. Det är fint att tänka på.


Min syster igen. 
Som sagt...


Kvällen avlutades hemma hos mor och far då barnen inte behöver sitta fint så länge där. 
Mammas ostkaka är även något av det bästa man kan fira med både i glädje och sorg, avslut och påbörjan.
Och jag tror det var en ganska nöjd liten pappa trots allt.