måndag 30 december 2013

Pannkakor som fest



Efter en veckas julmat kan man bevisligen tröttna på skinka, prinskorv, Jansson och sill morgon, middag och kväll. Även att det för en vecka sedan framstod som smått otroligt. Vi, och i synnerhet jag, njuter så av att det finns färdig mat i kylen efter vars och ens tycke och smak. Men som sagt efter en vecka utav samma utbud kändes förslaget: "Pannkakor" som en ren delikatess. 

Att nämnda förslag möts med positivism av modern är inget gossarna är vana vid så de blev uppsluppet muntra och en näratill feststämning råder här i huset över att jag står här vid trenne stekpannor och gräddar för glatta livet. Nu ska här bli pannkakskalas!

Ut ur idet



Tänk idag har jag varit utanför mitt julide i flera timmar. Jag har haft på mig både klänning och strumpbyxor, inte bara jumpsuit, håret blev kammat även att det innebar stor möda att få bort penntrollooken. Ja, till och med lite smink hamnade i ansiktet. Faktum är att det kändes som ett gigantiskt projekt innan det påbörjats men det gick bättre än jag trott och det var mödan värt då jag fick umgås med fina vänner, först allena och sedan med hela familjen.

Det är fascinerande tycker jag att en procedur jag annars genomför dagligen känns som ett jätteprojekt så här i vintervilan. Att tempot så helt går ner. Det är skönt och jag är tämligen övertygad om att vi samlar kraft för kommande månader. Vi laddar med familjegemenskap, kärlek och vila. Jag vet att jag mår bra av detta och jag tror att även barnen gör det. Och samtidigt är jag glad för vänner som tvingar ut oss lite med sin trevlighet. Det finns ju en vila i det med, att få skratta tillsammans, äta gott och umgås utan att klockan stressar. Och så tvingades jag ju kamma till det där burret på huvudet också, vilket nog gläder min omgivning både idag och imorgon.

lördag 28 december 2013

Lågt tempo



Lagom till nätet återkom slutade ett flertal väsentliga bokstäver på tangentbordet att fungera. Mina försök till blogginlägg har därmed mest liknat ett ytterst svårlösligt chiffer. Detta är lite frustrerande då maken gav mig ett nytt objektiv till kameran i julklapp och jag så gärna vill använda bilder tagna med det, dock behöver jag då datorn. Nu får det bli en mobilbild istället men en ganska typisk sådan. 

Vi njuter nämligen av att inget särskilt göra. Vi sover till dess vi vaknar av oss själva. Äter frukost på sängen. Läser böcker och myser med gossarna allt eftersom de vaknar. Vi äter utav det som finns i kylen, spelar spel och tittar på någon film liggandes i en enda hög, beståendes av familj, kuddar och filtar, i soffan.

Tempot är med andra ord lågt. Och vi njuter så väldigt av det.

söndag 22 december 2013

En liten kökspall



När man, som i mitt fall, inte når så särdeles högt över havet, är en köksbänken ifrån 50-talet rena drömmen. Dagens standardmått resulterar nämligen i ömmande axlar då en syssla som, låt säga trilla ca fyra kilo köttbullar, ska utföras. Axlarna tenderar att komma högre och högre upp emot öronen och för att nå ner i bunken krävs att kroppen kränger lite väl mycket i längden.

Att då göra som barnen, och hämta en pall, är en ganska bra lösning på problemet. Komma upp sig lite, få en annan överblick men dock bli lite låst på ett och samma ställe. Denna lilla pall är en välanvänd liten sak. Jag fick den av min morbror när jag var en knapp tvärhand hög, han hade snidat den till mig, och den hade redan då sin plats i köket. 

En pall i köket är bra sak att ha. En riktig multifinktionell liten möbel. Som när något högplacerat skall hämtas ned, när ett barn vill se vad som händer eller vill hjälpa till, då någon behöver sitta en stund, lite gömd kanske. Ja, den är bra att ha min lilla pall. Så även när jag trillar köttbullar. Men lite roligt, förstod jag på min omgivning, att det såg ut. Och det bjuder jag så gärna på!

fredag 20 december 2013

Fridfull morgon



Ursprungstanken var att jag skulle varit ledig idag men på grund av olika omständigheter bytte maken och jag så att jag blir ledig extra i slutet av jullovet istället och går till jobbet idag.

Det är en märklig känsla det där att ensam smyga upp ur sängen till ett tyst och stilla hus. Att höra hur det snusas i varje rum, maken, egna barn och andras barn. Det är så fridfullt att inta frukosten tillsammans med månen och endast låta adventsljusen lysa upp i mörkret. 

Fridfullt och väldigt annorlunda emot alla andra morgnar när det tjoas, packas matsäck, diskuteras skjutsar, läggs upp planer och förhörs läxor. Det är väl bara att konstatera att även att jag tycker mycket om vardagen så älskar jag lov. Till och med om jag själv måste gå till jobbet.

torsdag 19 december 2013

Återbetalning


Det händer allt emellanåt att en liten gosse, vid besök i affären, kommer på att han inte har några pengar med sig då han drabbas av diverse köplustor. Ibland, beroende på situation och åtråvärt objekt, kan han få "låna" en mindre summa för att råda bot på penningaknipan. Dock ser jag sällan, för att inte säga aldrig, röken av den högt utlovade återbetalningen.

Vi var på en blomsterhandel vi två, gossen och jag, för att inhandla den bästa formen av julpynt nämligen blommor. Jag älskar julens blommor långt mer än tomtar och annat pynt, krubban förutan. Krubba, blommor, juldukar och en nytvättad trasmatta på köksgolvet det är vad jag behöver i pyntväg. Hur som helst så var vi på blomsterhandeln och sonen fann julklappen till en när och kär, han sökte i sina fickor men utan resultat. Snopet nog låg plånboken kvar därhemma i obrukbar ensamhet. Den ofrånkomliga frågan kom strax med vädjan i de blå ögonen som skymtade fram under den alldeles för långa blonda luggen. "Får jag låna mamma?" 
Och det fick han!

Lite senare på kvällen kom en studsig gosse nedför trappan, svängde snävt om kröken in till köket och langade upp en veckad femtiolapp ur en liten lortig pojknäve. "Här mamma!" Och så studsade han lika raskt och snävt iväg igen. Jag hejdade honom i hans framfart och frågade: "För vad?" Jag får väl skylla glömskan på åldern, alternativt icke upparbetade hjärnbanor då situationen var ny. 
"Jag var ju skyldig dig ju!"

Vad säger man? 
Även den pojken börjar nog bli stor och förståndig.

tisdag 17 december 2013

Föräldrafika



Det är en ynnest att få ta del av skolpojkarnas vardag allt emellanåt. Igår var det föräldrafika för F-2 och lokalerna var fyllda av stolta barn med intresserade föräldrar i släptåg. Både klassrum och fritidslokaler visades och inspekterades. Vi gick igenom lådor och böcker men stoltast var nog Yngste när han visade hur de jobbar med iPadarna. Det är roligt, och King of Math är nog det roligaste, vet jag nu.

På sluttampen klippte gossen vackra snöflingor av glanspapper och jag skulle få fika en stund där bredvid. Jag hällde upp i min kopp och skulle just tillsätta mjölken när jag kände en annorlunda doft och hejdade mig. Det var glögg jag hällt upp och glögg med mjölk i känns inte helt bra så jag avstod. Tog min glögg och satte, mig bredvid min gosse, och iakttog både hans flit med sax och papper och hans interaktion med de andra barnen. Det kändes gott i hjärtat, och väldigt sött i munnen.

måndag 9 december 2013

Upplandskubb, igen


Nu har årets bak av Upplandskubb gått av stapeln. Det är högtidligt värre det tycker jag. 


Lite meckigt, lite tidskrävande men ack vilken julstämning det skapar.

Min fina, i Paris fyndade, kaffeburk fick nu prövas, och den skötte sig alldeles utmärkt. Kubben bara gled ur den burken  istället för den ordinarie  skakningsproceduren. Nu väntar vi bara på julskinkan, senapen och julaftons morgon.

Om någon blir sugen på receptet är det bara att klicka på nedanstående länk. Jag rekommenderar ett Kubbak å det varmaste!

http://hemkarahanna.blogspot.se/2011/12/upplandskubb-och-kavring.html?m=1

http://hemkarahanna.blogspot.se/2012/11/upplandskubb.html?m=1

söndag 8 december 2013

Otippad Thaivagn


Om vi går ut på vår baksida och sedan rakt in i skogen för att sedan fortsätt på inslagen riktning i tio minuter så öppnar sig skogen vid en väg och där, mitt i obygden, står en Thaivagn sedan en dryg månad tillbaka. Maten är väldigt god, ganska prisvärd och thailändskorna som arbetar där är förtjusande. 

Behöver jag säga att vi är potentiella stammisar. Det har faktiskt blivit två besök bara den gångna vecka . Och jag som inte ens visste att vi hade ett så stort behov av en närbelägen Thaivagn.

lördag 7 december 2013

Borta

Jag har inte försvunnit någonstans i Tyskland. Däremot har vårt internet försvunnit sedan en dryg vecka tillbaka. Så även vårt ärende hos Telia som abrupt avslutades efter teknikerns ofruktsamma besök i vår boning. 

Telefonsurfen är i det närmaste slutsurfad och jag är följaktligen bortkopplad ifrån den härliga bloggemenskapen, och det just i adventstid när jag ville kikat på allas mysiga förberedelser inför stundande jul.


I övrigt så njuter vi av den nykomna snön. Gossarna hann knappt med morgonbestyren innan de drog iväg till pulkabacken.


För att några timmar senare, rödkindade och glada komma in igen och värma sig med varm choklad. 

Att hacka mjölkchoklad och blanda med lite vanilj för att sedan hälla varm mjölk över är lite högtidligt och hör så väl ihop med snölekar. 
Och så smakar det nästan himmelskt!


tisdag 26 november 2013

Förlupit hemmet

Jag har förlupit hemmet i sällskap med min mor och far. Sent i afton ankom vi västkusten och min systers boning där vi ska härbärgeras inatt.


Tidigt imorgon bitti far vi vidare i ny konstellation. Far stannar kvar och tar hand om barnen. Mor, syster och jag själv beger oss söderut.


Vi ska på tantresa och bland annat julmarknader står på programmet. Dock är huvudsyftet att umgås och prata och umgås och fika och umgås.

måndag 25 november 2013

En omsorgsfullt snidad trägaffel


Jag fick en hel massa fina presenter när jag fyllde. Böcker, kläder, lyktor och andra trevligheter. Men presenter som den på bilden är de absolut bästa!

En trägaffel med lite hack, så lent sandpapprad att jag vill stryka den mot kinden mest hela tiden. En trägaffel som talar om för mig att Mellan haft mig i tanken även när jag inte varit precis vid hans sida, som visar att han jobbat hårt för att glädja mig med ett vackert egenhändigt tillverkat favoritköksredskap. En trägaffel jag kommer ha med mig hela livet, som kommer ta mig med på minnenas våg när jag befinner mig längre fram med utflugna barn, till den lyckliga tid jag lever i nu. Som kommer få mig att återuppleva kaotiska födelsedagsfrukostar i sängen, städa-rummet-tjat, livliga samtal runt bordet, mysiga pratstunder på kvällen. 
Kort sagt det som idag är mitt liv, min lycka. 
Förpackat i en omsorgsfullt snidad trägaffel.

söndag 24 november 2013

Med råge firad


Nu har jag levt i 38 år och detta firade jag med en middag för 13 kära väninnor i fredags.


På menyn stod Jordärtskockssoppa med Parmachips till förrätt
Och Boef Bourgignon med kokt potatis och ärtor till huvudbröd.
Mitt Speltbröd fick hänga med under dessa rätter.


Till efterrätt serverade jag Nyponsoppa med glass och Mandelbiskvier.
Bra och praktisk mat som kunde förberedas tidigare i veckan vilket var en förutsättning för att kunna servera middag en fredagskväll efter arbetet. 

Stämningen var hög, även att flera av gästerna inte kände någon annan än mig sedan tidigare, men eftersom alla är ytterst trevliga människor fann de varandra redan vid välkomstglöggen och då de fick hjälpa den icke färdiga värdinnan med de sista förberedelserna.


En hel massa presenter fick jag också, vilket jag måste erkänna att jag är barnsligt förtjust i.


Efter middagen flyttade vi oss en våning upp och tryckte ihop oss i soffan för gemenskap, många skratt och lite småplock.


Vilket slank ned med hast.
Det var en underbar afton och jag är tacksam över att vara så privilegierad som får ha dessa omtänksamma, varma, glade, uppmuntrande kvinnor i min närhet.


På lördagsmorgonen, min födelsedag, fortsatte firandet, denna gång utav familjen, med sång, paket, frukost på sängen och mys i densamma.


Tårtan var rationaliserat till wienerbröd.  


En stund frampå dagen, efter en lugn och behaglig morgon, tog Yngste, Mellan och jag en promenad i det underbara soliga och frostiga vädret och den förstnämnde hittade årets julgran, färdigpyntad och klar.


Vackert är det när kylan nyper till. 
En sådan enorm skillnad ifrån gråa, geggiga slaskiga höstdagar.


Nej, jag är tacksam för några minusgrader som både bjuder på skönhet och nöjen.


Även om nöjena ibland går över styr.


Med rosiga kinder kom vi åter hem och tog åstad med det traditionsenliga pepparkaksbaket. Det är nämligen så att i det här huset bakar man ALLTID pepparkakor på mammans födelsedag. (Enligt barnen) Och nåde den som försöker ändra på traditionerna.


Dagen avslutades med att mor och far kom med presenter och bjöds på rester ifrån gårdagen.
Nu är jag ordentligt infirad i mitt 39:e år och ser fram emot vad detta har att erbjuda.

fredag 22 november 2013

Knäckfrågor


Nu har Yngste slutligen fått som han önskat.
Han har tjatat, och den gossen behärskar tjatandets konst till perfektion, i många, många dagar. Och nu fick han som han ville.
Vi har kokat julens första knäck!
Och ett är då säkert: Den kommer inte att räcka ända fram till jul. Jag är ganska säker på att den inte ens kommer att räcka till advent.


Men god är den!
Och det bästa av allt, pappret släpper precis så där lätt som man alltid önskar.
Plötsligt bara händer det!
När vi insåg detta faktum utbröt omedelbar spontandans så att hela köket och alla dess invånare kom i fnittrande gungning. 
Och glädjen jag känner över att bara lossa pappret gör att jag vill testa det lite nu och då, faktiskt nästan hela tiden. Och kanske, kanske, att smaken har lite med skafferispringet att göra också.
Fortsätter det på detta vis får vi nog upprätta några slags trafikregler runt och i skafferiet för att undvika alla kollisioner.

torsdag 21 november 2013

Stötestenen sömnad


Jag vill bara visa att jag har en symaskin i min ägo!
Dessvärre kommer vi inte särskilt väl överens.
Denna gång skulle jag blott sy ihop en söm som gått upp i en av mina klänningar. En helt vanlig raksöm i ett bomullstyg kan man ju tycka borde vara en enkel match, till och med för någon som valde träslöjd så snart tillfälle gavs, men ack nej. 

Äldste, som är den som oftast nyttjar denna mackapär, plockade fram den åt mig. Själv letade jag reda på lämplig tråd och började med att spola tråd på undertrådsrullen. Hoppet steg då detta förflöt utan missöden. Så var det då dags att börja trä maskinen, lite krux då det var ett tag sedan senast, men det gick, det med. När jag så skulle påbörja själva sömnaden  då, ja då, föll pressarfoten av. Bara så där, men jag hetsade inte upp mig nämnvärt över detta till att börja med utan pillade och pillrade för att få tillbaka den på rätt plats. Men när mina ansträngningar belönades med att även själva nålen behagade ta sig en utflykt över bordet då kändes det som att jag borde gå och leta upp en häftapparat istället och lösa den spruckna sömmen på det viset.

Maken hörde mitt lätt ilskna muttrande och kom till undsättning, därav bilden.
Han fick fast både nål och pressarfot och jag kunde återgå till den tänkta sysslan. 
Hur gick det då? Ja, jag kan berätta att klänningen numer är hel, lagad av en ganska rak söm. 
Och de begynnande fågelbona gick tämligen enkelt att klippa bort.

När maken så kom med ett nattlinne som legat på vänt för en mindre lagning en längre period, reste jag mig hastigt och överlät platsen åt honom. 
Nu har jag ett helt nattlinne också, absolut fågelbofritt!

tisdag 19 november 2013

Hooked on a feeling


I´m hooked on a feeling.
Eller så blev jag Spökbiten i lördags.
Oavsett vilket så erkänner jag härmed att Björn Skifs för tillfället går varm på mitt Spotifykonto.
Hans musik är lämplig som ackompanjemang till bilåkning, städning, matlagning, ja, faktiskt till diverse olika sysslor, kanske till och med alla.
Och hans röst är nog en av landets skönaste.
Många av texterna, i synnerhet de svenska, är dessutom underfundiga, känslomässiga och/eller fina.
Det var dagens bekännelse!

söndag 17 november 2013

Slitet men rent


Idag njuter jag av mitt slitna, fula badrum med tvättmaskin och torkskåp i duschen så att vi alla nödgas samsas om en dusch.


Badrummet med sprickor i handfatet. Ja, till och med ett hål där det rinner igenom till golvet utifall vattennivån i handfatet når upp dit.


Badrummet med sprickor lite här och var. 
Och ändå njuter jag av det.
För nu är det rent i varje litet hörn, varje liten gänga och i var skarv. 

Mellan är fortfarande inte frisk så han och jag är hemma ifrån kyrkan idag. Vi deltog i Gudstjänsten över nätet vilket är förträffligt i sådana här situationer. Det deltagandet ger dock lite mer tid då kaffet, umgänget och resorna rationaliserats bort. Den tiden använde jag att med skurborstar, tandborste, trasor och såpa julstäda sagda badrum. 
Jag är ju liksom lite inne i just julstädningsflowet nu, så det är bara att passa på.


Och jag njuter verkligen av ett riktigt rent badrum, även om det är slitet. 
Då står jag faktiskt ut med sprickor ett tag till.
Bara de är rena.

Trevliga damer och Tantsjuka




Jag har förmånen att bo granne med ett gäng mycket trevliga damer. En utav dem initierar med jämna mellanrum något roligt som vi andra hänger på. Igår var det dags, för Spök.

Vi for till huvudstaden redan vid halv fyra för att hinna äta i lugn och ro. Och för att hinna prata! Det är ju prata som är ett av de stora huvudsyftena med dessa sammankomster. Blå Porten fick husera oss i några timmar. Deras upplägg var mer som en lunchservering, men maten var fantastiskt god, jag åt lammfärsbiffar med en skysås jag kunde ätit som ensamrätt. Kakbordet fick tillhandahålla en citroncheesecake som var helt okej. 

Prata hann vi också innan det var dags för att promenera till Cirkus. Föreställningen var både bra och underhållande även att Björn Skifs envisades med att sjunga duett med Zelmerlöw i mitt huvud. Och så fick vi tydliga exempel på tantsjuka, eller vad det kan heta när kvinnor i 50+ jublar, skriker "mera" och vrålarnär en pojke på 20+ äntrar scenen, rör sig nära scenkanten eller dansar. Rätt så obehaglig förtretelse faktiskt.

På vägen hem fick vi så tillfälle att prata lite till. Det är allt en väldig förmån att få bo granne med så många trevliga damer.

fredag 15 november 2013

En olycka händer så lätt...

Med maken i Finland och en krasslig son sov jag med två söner i min säng natten som gick. Jag fick en som bonus. När en son har krupphosta sover man inte så djupt där bredvid. Som mor så vakar man lite, även i sömnen. 

Vid halv tretiden vaknade jag dock mycket hastigt av att det tjöt något alldeles förskräckligt. Det tog några sekunder, eller bråkdelar av en sekund, jag vet inte helt, innan jag begrep att det var brandvarnaren. Nu är det inte första gången som den börjar tjuta mitt i natten därav var min första tanke att rusa upp och rycka batteriet. När jag i hast for ut genom sovrumsdörren var det dock inte lika som tidigare gånger, rök slog emot mig. Jag fortsatte min något irriga, men snabba språngmarsch ut i köket där lågorna slog upp ifrån en skål på bordet, halvvägs upp emot taket, och den gråsvarta röken bolmade i en förvånansvärd mängd..

"Ett grytlock!!!" tänkte jag direkt.
"Var har jag grytlocken??!" tänkte jag sedan i lätt panik.
"Fokusera!!!"

Så kom jag på i vilken låda jag förvarar grytlocken, fick fram ett stort och tryckte det över elden.
Tack vare att branden var i en skål gick det förhållandevis enkelt att släcka det hela. Jag tog på grytvantar och bar snabbt ut skålen på bron. Dörren dit stod redan på vid gavel, då Yngste i detsamma han uppfattat vad som hände reagerade rutinmässigt utifrån de kunskaper han drillats i både på dagis och i skolan. Han hade således raskt gått till dörren, låst upp densamma och klivit ut barfota i den våta, kalla novembernatten. 

Jag ställde ned skålen och plockade upp den frusna gossen och vi gick in igen till Mellan som stod och funderade på vad vi skulle göra härnäst. Vi beslöt att låta dörren stå öppen och gemensamt öppnade vi snabbt även altandörr och alla sovrumsfönster samt fönstren i allrummet. Äldste, han sov igenom hela dramatiken och vaknade inte heller av det öppna fönstret ovanför sin säng. Det blir nog att installera en egen brandvarnare på hans rum härefter tror jag bestämt.

Därefter kröp vi tre vakna, åter till kojs och låg där och pratade om vad som hänt. Och om vad som kunde ha hänt. Vi knäppte våra händer och tackade Jesus för att det hade gått så bra, att vi haft änglavakt. Och så somnade en gosse på vardera min arm, sedan somnade mina armar och slutligen även jag.


Det är ju för bra att man bor lite på landet där det på intet sätt är pintjockt med tjuvar då man nödgas sova i ett hus med öppna fönster och dörrar.


När Äldste väl vaknade ville han ha en noggrann redogörelse av vad som hänt, av vad han missat, och bröderna skroderade och visade gärna, dock lite andäktiga, på orsaken. 
Ett kvarglömt ljus!
I glaspärlor!
Som på något sätt blivit så varma tillsammans att de började brinna och smälte samman med skålen.

En sådan händelse jag tänkt att det kommer inte hända mig.
En sådan händelse som händer så lätt.
En sådan händelse som kunde ha gått så illa. 


Men som nu gick så väldigt bra.
Som ännu ytterligare ökar min tacksamhet över livet, över min familj och över mitt hem.


Morgonen mötte oss med ett hem lätt täckt av sotflagor, men dock ett hem! 
Tack vare den rejäla utvädringen luktar det inte ens särskilt mycket och då Mellan är fortsatt sjuk har han legat på soffan och iakttagit min framfärd med dammsugare och skurtrasor hela förmiddagen. Jag kan meddela att vill man få dolda spindelnät synliga är sotning en bra metod. 

Och tänk nu har jag julstädat ytterligare, skurat lamparmaturer, dammsugit alla stoppade klädslar, torkat lister och gardinstänger, ja även själva gardinerna är dammsugna och mycket mer. Fortsätter det så här kommer jag att ha julfint redan i början av december.


Till vår lunch hämtade Mellan ett elektriskt ljus.
För säkerhets skull.
Idag i alla fall.

onsdag 13 november 2013

Ljuset i mörkret


När disken hopat sig.
Mamman känner sig lite ämlig.
Gossarna är mysiga ibland och lite aviga ibland.
Hemmet bör städas.
Och maken är på amerikanska ambassaden och roar sig.
Då är det så skönt att ha ett fönster vid diskbänken.
Ett fönster där man kan ställa en skål med grovsalt i vilket det passar så utmärkt att sticka ned en ljusstump i.
Det blir så mycket trevligare att stå där och diska med en svagt fladdrande låga att betrakta under tiden.
När så diverse barn, och numera ungdomar, samlas runt köksbordet för att göra läxor, ta en macka och äta kokta chokladägg.
När disken betats av och bänkarna skiner rena.
När tekoppen fyllts som belöning.
Då är inte mamman fullt så ämlig längre.
Då mår hon ganska bra.


tisdag 12 november 2013

Latent habegär

Jag har funderat lite över mitt eget habegär eller köpbegär de senaste dagarna.
Som oftast går jag här hemma, väldigt nöjd med de ägodelar jag har. På jobbet önskar jag mig inga ytterligare saker. När barnen fyller år så får vi verkligen fundera för att hitta på tillräckligt med önskningar för att det ska räcka åt alla som vill ge presenter till dem.

Fina kläder tycker jag om att ha på mig men jag tycker det är så bedrövligt tråkigt att leta upp dem. Då är det bra med näthandel, både för små och stora. Och så är jag min egen secondhandbutik, med gamla kläder i lådor som kan passa utmärkt att ta fram igen efter si så där ett tiotal år.

Franska bakverk

Men så har det hänt något. Då vi som bekant firat några födelsedagar här på sistone har jag spenderat mer tid än på länge med att ränna runt i butiker och leta presenter. Och tänk när man kilar omkring där ibland kläder och husgeråd, leksaker och böcker så leder det ena till det andra och efter ett tag börjar det där habegäret att vakna till liv. Diverse attiraljer har upprepade gånger gjort sig påminda i mitt huvud och vid flera tillfällen har jag kommit på mig själv med att tänka att: "Det där skulle jag gärna vilja ha", eller "Det där ska jag nog köpa till gossen" eller "Den där boken passar utmärkt med mina andra, egentligen är den bara ett nödvändigt komplement". Och så har det fortsatt.

Således är min slutsats att mitt habegär ligger där latent och lurar under ytan. Eventuellt kanske jag är en shoppare ändå, bara en ovan sådan. Men jag är inte så säker på att jag vill bli en. Jag trivs rätt bra med mina gamla grejer, mitt abonnemang på klänningar och kanske en ny bakbok i julklapp eller så.

söndag 10 november 2013

Brunch och farväl


Om man är i Göteborgstrakten och är sugen på Brunch så kan jag verkligen rekommendera detta på Skansenkronan. Min allra käraste syster och min far hade undersökt utbudet och valt detta intressanta och mysiga ställe. 

Vi gick uppför en vindlande stentrappa med lågt i tak och en liten järnstång som räcke för att vid trappans slut komma ut i en rund sal med kanonhål, kanoner, kanonkulor och mitt i detta dukade bord och kandelabrar med levande ljus. Vi var femton personer i sällskapet och blev placerade lite i mitten. 

När man är så många och i varierande åldrar med olika smakpreferenser är det finurligt med buffé. Alla hittar något som passar just sina smaklökar oavsett om det är mögelost, prinskorv, danska smörrebröd eller något annat. Och att ha ett dessertbord till frukost uppskattades särskilt av vissa.

Mätta och glada gick vi ytterligare en våning upp för paketutdelning till dem som fyllt och dem som ska fylla år utav de vuxna. Fars dag firar vi nu på vägen hem. 

Det fanns möjlighet att gå ut på en liten avsats, vid nödutgången, för att beskåda utsikten. Några av oss gjorde detta. Vackert, kallt och blåsigt och så BANG. Yngste hade slagit igen dörren och branddörrar har inte alltid ett handtag på utsidan, denna dörr var en sådan dörr. Där stod vi nu snopna och ihopklämda på en liten gallerplattform, kapplösa och med högklackade skor vars köackar envisades med att glida ned i gallerhålen. Efter några försök fick vi slutligen telefonkontakt med släkten på andra sidan murarna, det var väl någon som råkat komma förbi ett kanonhål och nåtts av lite elektromagnetiska vågor vilka genererat ett uns mottagning för telefonen. Vi blev insläppta igen och kunde ta farväl av varandra på ett lite värdigare sätt.

Barnaglädje och familj


Familjens födelsedagsrace började ju för ett tag sedan med Yngste. Nu är vi på västkusten och firar familjen prinsessa! Kusinskarans enda tös. En underbar liten systerdotter har jag, charmig, vänlig, go med en portion envishet. Söt som en sockerbit är hon också!


Min allra käraste syster hade lagt ut kalastutor vid barnens platser. Hur hon tänkte då var vi många som undrade över. Men som så ofta när vi ställer dylika frågor så har barnen väldigt roligt och det var väl det hon tänkte kan jag tro.



En tämligen rosa tårta som var fantastiskt god bestående av bland annat rosa maräng och hemgjord daimglass.



Hissad blev hon, fem gånger upp i taket!


Födelsedagsflickan fick en gigantisk låda med hårsaker. Morbror och hon satt sedan en lång stund och försökte gemensamt lista ut hur de olika attiraljerna skulle användas och pyntade sedan hennes hår. Om man betänker den erfarenhet som tre söner ger på detta område så var resultatet över hövan.


När så kvällen nalkades och övriga gäster tackat för sig och bara vi övernattande var kvar samlades vi åter runt bordet och en stor gryta Chili-con-Carne. Där satt vi sedan till dess kuddens rop blev svårt att stå emot. 

Det är fint att få umgås! Och jag tycker mindre och mindre om alla de där milen som skiljer oss åt!