torsdag 1 september 2011

Trubbel i huvudstaden

Igår avlade jag visit i huvudstaden. Det var ett tag sedan, närmare bestämt en sommar. På grund av diverse bilhaverier i våras kör jag en tämligen skrotig Volvo. Under sommaren har jag hållit mig i närheten av mitt lilla tjäll, och här i närheten är det inte särskilt uppseendeväckande att framföra ett fordon av äldre datum. Men i huvudstaden... där är jag och mitt ekipage lite mer udda.

Väl framme på Södermalm, och med denna insikt i ganska tydligt medvetande, snirklade jag fram på de trånga, folkrika, enkelriktade gatorna i hopp om att finna en parkering. Då börjar min bil att låta som en fiskekutter! De tidigare lite diskreta sneglingarna övergick nu till öppet stirrande på detta dunkande, inte alltför vackra fortskaffningsmedel med dess, en aning generade förare. Vad gör man? Mitt letande efter parkeringsplats blev lätt paniskt, efter många svängar och krusiduller hittade jag äntligen en, och ringde maken, en gång, två gånger, tre gånger, men inget svar. Så jag gick på mitt möte och hoppades att bilen på något mirakulöst sätt skulle vara frisk när jag kom tillbaka.

Det var den inte!

Jag ringde maken igen och igen med samma resultat som tidigare. Alternativet som nu återstod var helt enkelt att sätta sig i bilen igen, uthärda de stirrande blickarna , kanske vinka lite Silviaaktigt och hoppas att bilskrället skulle hålla hela vägen hem. Jag startade och trixade mig ut från parkeringsfickan för att börja rulla hemåt. Något vinkande blev det inte men jag log lite ansträngt och bland de roade blickarna fick jag även några medlidsamma, vilket gjorde mitt lidande en liten aning mindre.

Jag tog mig igenom Söder, bilen höll, men dunkandet tilltog, ner i en tunnel, som vanligen leder mig hemåt men inte denna dag. Nej, just denna turdag hade någon ordnat vägarbete i denna tunnel vilket ledde till en kraftig begränsning i möjligheten att välja uppfart. Jag hamnade vid Slussen! Som helt oförhappandes ligger ganska nära makens arbetsplats. Som en direkt följd av detta greppade jag åter telefonen och ringde, och nu, hör och häpna, svarade han, trots att han satt i möte. Det myckna antalet missade samtal hade eventuellt gett honom en vink om ärendets angelägenhet. När jag beskrev situationen, svarade han: "Det är nog höger framhjul som håller på att lossna." "Jaså bara det! Jag har ju tre till så det gör nog inget!"
Svarade jag ... INTE!


Jag fick instruktioner att köra till slottet för att där möta min räddare, det är ju faktiskt vid slott sådana håller till så det var ju helt logiskt. Han kom lite stressad, ut från riksdagshuset, tog av kavajen och började meka. Dock var vi hela tiden väl medvetna om det aningen absurda i situationen. Två välklädda människor, en förskräcklig bil, den i kostym på knä vid bilen, och slottet som fond. Milt sagt kan man säga att detta ekipage återigen väckte huvudstadens uppmärksamhet. Vi ingick troligen inte i de förväntningar busslasterna med turister hade inför sitt slottsbesök. Men förhoppningsvis, kanske vi fick bidra till att förgylla någons dag en smula.

2 kommentarer:

  1. Hahaha! Det förgyllde i alla fall helt klart min kväll :D ;D

    KRAM Ann iLen!!

    SvaraRadera

Hej!
Vad roligt att du vill lämna ett litet spår på min blogg!