Att lite släppa taget

I vår familj har det blivit lite av en tradition att efter femte födelsedagen, på egen hand, flyga till moster i Göteborg. Yngste hann dock bli fem och ett halvt innan känslan av att vilja åka blev större än spänningen. Så nu var det dags, dags att packa väskan och fara till Arlanda.

Och checka in den lilla gossen som så kavat undersökte väskvågen, tog emot sina biljetter i plastfickan och travade igenom säkerhetskontrollen så världsvant som om han flugit själv hela livet.

Vi var dock i så god tid att lite fika och flygplansspaning var nödvändigt för att fördriva tiden.

Sedan var det bara för den lilla otåliga kroppen att vänta

Och vänta lite till

Kika på fler flygplan och snurra på en stol

Men så var det då äntligen dags! 

De två som skulle hjälpa ombord honom och två till kom och hälsade, ordnade boarding och uppmanade oss att kramas och säga Hej då.

Jag ska väl erkänna att det knöt sig lite i magen, han är ju inte så stor och en viss oro fanns då avsked inte riktigt är hans starkaste gren.

Dock visade det sig att avsked visst kan vara hans starkaste gren, åtminstone om det handlar om att flyga själv, till moster, morbror och kusiner. 

Vi kramades lite, men bara lite, han hann inte mer. Sedan gick han nedför gången med sitt sällskap, så liten och plötsligt så stor.

Han vände sig inte en enda gång emot mamma som stod där, bligande nedåt gången, rörd till blöta ögon, ända tills dörrarna obarmhärtigt gick igen och gossen var i andras vårdande händer.

En dryg timme senare ringde morbror och meddelade att han var väl framkommen men att han inte hade tid att tala med mig just då, det fick anstå tills senare.