Tårefloder och välsignelser

Vissa dagar eller ibland bara stunder är jag lite skörare än normalt, behöver dra mig undan lite, orkar inte riktigt så mycket som jag brukar, behöver hämta andan en aning. Att i de stunderna få känna sig älskad är som läkedom rakt in i själen.

Igår blev det så en stund. Jag gömde mig i sovrummet, kanske inte det gömligaste gömstället men bekvämt. När jag låg där och lyssnade på fåglarna och kände mig lite ömtålig så knackar det försiktigt på dörren och in kommer Äldste med en stor och fantastisk bukett han plockat till mig ackompanjerat med verbala kärleksord. Detta i kombination med vetskapen att han denna natt har fart ut på två veckors äventyr i Europa, stora pojken med snart helt flygfärdiga vingar, fick mig att fullständigt tappa konceptet och tårarna strömmade, av både lycka och lite vemod, ohejdbart nedför kinderna. 

När jag så lagom hämtat mig en aning gläntar Mellan på dörren och meddelar att han skruvat ihop det sista på min morsdagspresentcykel. Den kom i byggsats och egna barn och andras barn och även maken har gnuggat sina grå för att få ihop den. Nu hade dock Mellan envist grejat, skruvat och funderat för att han tänkte att jag kanske ville cykla en sväng i denna härliga natur och vara lite för mig själv.

Då var det dags igen för tårefloden. 

Att vara omgiven av kärlek och omtänksamhet när kroppen och knoppen inte beter sig som man är van vid, det är den bästa läkedomen och jag känner mig så välsignad att jag får vara mor till dessa gossar.