Odjur för sorg med sig

En alldeles utmattad Äldste sover nu i min säng efter en helt förskräckligt sorglig och ansträngande dag. Imorse, då vi var helt redo för att fara till kyrkan, gick han ut för att se om sina hönor och återvände i tårar. Ett odjur hade tagit sig in i det mindre hönshuset, bitit ihjäl alla de halvstora kycklingarna samt tuppen Pip, varenda innevånare i det hönshuset, sammantaget sju älskade djur.

Det är verkligen en glädje att ha hönor men det bjuder i sanning även på en förskräcklig massa sorg.

Bröderna delade sorgen när de fick höra vad som hänt. Även deras favoriter var ju nu borta. Det blev mycket gråt och många kramar. De två äldsta ville dock till kyrkan trots allt, då det var dop idag. Något som det rör sig många tankar omkring i deras huvuden, nu för tiden.

Lilleman var dock helt förgråten så vi två for och fikade en stund innan vi förenade oss med de andra två på kyrkbänken. Det gick förhållandevis bra så länge vi var i staden.

Väl hemma igen sköljde dock situationen över gossarna igen. I vanliga fall brukar fadern ta rätt på döda hönor men nu är han ju inte hemma. På frågan om jag skulle åta mig uppgiften svarade Äldste stoiskt att : Jag gör det, det är ju mina hönor.

Vi letade fram handskar och en låda att lägga dem i. Han gick ut och jag gick till fönstret. Sammanbitet och med kärlek lyfte han varsamt i den ena efter den andra tills alla låg i kartongen. Han bar den stilla till framsidan och ropade på mig, ville att jag skulle se dem. De var nästan inte skadade, bara ett litet bett vardera någonstans på kroppen. Ett sådant slöseri! Räven tar i alla fall bara det den vill äta. Detta odjur dödade allihop och tog bara med sig två små kycklingar.

När Äldste ställt undan lådan kom han in, tvättade händerna, slog armarna om sin mor och grät bittert. Övervägde om det var värt att älska och vårda när det blir så här. Vi lade oss i sängen, jag strök hans hår, tårarna sinade och min tappre gosse slumrade in.

Nu ligger han där och mitt hjärta svämmar över för honom och för hans skull, för allt han måste gå igenom, nu och i framtiden. Han är så stor, snart 14 år, och samtidigt mitt lilla barn som jag vill skydda ifrån allt smärtsamt.

Jag älskar honom så!