Förändringens initiala förvirring

Då vi för ett tag sedan insåg att vi har väldigt många föräldradagar kvar på Yngste samt att dessa brinner inne i och med att gossen fyller åtta i slutet av detta år, fick vi rådbråka våra hjärnor för att finns bästa lösningen på denna delikata situation. Det är lite märkligt att plötsligt, efter att i mer än fjorton år sparat och snålat på dessa dyrbara dagar, hamna i en situation där de ska spenderas, och  det ordentligt.

Lösningen blev att maken, från och med denna vecka jobbar 75 %. I praktiken innebär det att jag far direkt hem tre dagar i veckan till ett hem fyllt av make och söner. Det är helt fantastiskt! Och lite förvirrande. Mitt vanliga schema hämta, handla, hem, mellanmål, prat, läxor, matlagning, tvätt... kommer alldeles av sig. Jag är hemma tidigare, pojkarna har redan ätit mellanmål, maken har börjat med middagen och jag, jag irrar omkring och försöker hitta nya rutiner. 

Och så njuter jag! Njuter av all vår tid tillsammans. Av att maken lär pojkarna baka kladdkaka, flera dagar i rad. Av att läxläsningen blir grundligare. Ja, av allt!

I frågan om sex timmars arbetsdag är det bara att konstatera att jag är miljöpartist. (Men säg inget till maken.) För oj vad gott det är att arbeta 150% tillsammans.

Härliga semlor

Jag ska erkänna en sak: 

Vi har tjuvstartat med semlor! 

Det är ju bara så förunderligt gott att vi inte kan låta bli alls. Bara man tänker efter en liten aning så passar semlor i väldigt många av livets olika situationer och då är det så bra att ha bullar i frysen, mandel i kylen och kvarnen till hands. Vips så har man färdiga semlor till reds.

Är någon intresserad av det absolut bästa semelreceptet så har jag det här  http://hemkarahanna.blogspot.se/2012/02/det-basta-semmelreceptet.html?m=1

Dock fyller jag numer hellre med två delar mald mandel, en del malt inkråm och en del strösocker, allt utrört med lite mjölk eller grädde till rätt konsistens.

Musbesök

Den absolut enda nytta med musbesök i skafferiet som jag kan komma på

är att det blir extremt välstädat i varje vrå och hörn

att allt gammalt städas bort och ordningen åter framträder

och att golvet blir helt fritt ifrån saker.

Så någon nytta gör de små obehagliga rackarna även att de är ovälkomna inomhus.

Skärmfritt

Emellanåt händer det att vi förlorar våra söner in i en annan värld. Ja, det kan hända att även vi vuxna försvinner dit ibland. Det finns mycket både underhållande och intressant i denna värld, det tråkiga är dock att trots att vi är där samtidigt så umgås vi inte. Ytterligare en besvärande sak är att det märks på gossarnas humör när de varit på besök i den andra världen lite för mycket, de blir lättirriterade, lite buttra och vill med alla krafter tillbaka dit snarast möjligt när vi dragit dem tillbaka till den riktiga världen. 

När detta tillstånd uppstår händer det att vi tar en skärmfri period. Numer knorras det inte så särdeles mycket längre då beslut om detta meddelas. Var och en av oss tycker i grund och botten att det är riktigt trevligt att umgås och att vara i den verkliga världen. 

Helgen som gick var just en sådan helg, skärmfri. Även TV:n ingår med ett undantag, om alla kan enas om en trevlig film kan vi se den tillsammans på lördagskvällen. 

Fredag, jag var lite fundersam då Mellan och Äldste redan skulle vara hemma när jag och Yngste anlände. På köksbordet låg prydligt två styck datorer och på övervåningen var de igång med något. Glada pojkar kom ned och hälsade och stämningen fortsatte på samma underbara vis.

Det är väldigt vad kreativitet som finns där inne i pojkhjärnorna. De har skapat islyktor och bollar, de har åkt pulka och sladdat med cyklar, de har spelat spel och byggt lego, bakat och lagat mat och vid måltiderna har de haft ro att sitta kvar och prata även efter att sista tuggan är slukad.

Nu funderar vi på att införa skärmfria helger var tredje vecka, och det är inte bara makens och mitt förslag. Vi trivs helt enkelt i varandras sällskap, bara vi inte tappar bort varandra bakom en massa skärmar.

Dröm om släta naglar

Det här med nagellack är inte helt min grej. Jag tycker det är väldigt elegant på andra och ibland önskar jag att ha det men, det är ju just detta men, jag har så innerligt svårt att sitta still den tid det tar för lacket att torka. Var gång jag försöker så blir resultatet långt ifrån de där tjusiga, släta naglarna jag tänkt mig i min inre bild.

Yngste har några gånger frågat om varför jag inte har nagellack och för några månader sedan kom han, efter en tur på stan med sin fader, hem med inte mindre än tre flaskor nagellack till sin mor.  En grå, en blå och en rosa, alla med glitter i.

Igår kväll så var familjens övriga medlemmar på en minnesstund för förintelsens offer. Yngste ansågs av sin omgivning vara för ung för att delta, något han inte alls höll med om. Han fick istället hålla tillgodo med sin ömma moders sällskap. Då sinnet på gossen var lite nedslaget fick han välja vad vi skulle göra. Spela spel, blev svaret, och så kan du måla naglarna mamma! Själv ville han inte ens ha lillfingernageln målad.

Vi hade en trevlig afton. Och jag har nu rosa naglar varav sju är helt okej och ganska fria ifrån märken och hack.

Choklad som bäddar in

Ibland känns det mesta fel, en hel del blir fel och gossen känner sig ensam och oförstådd uppe på sitt rum med alla läxor. 

Då tror mamman att det kan hjälpa en liten aning om hon går en trappa upp med en kopp varm choklad, lite omsorg och lite prat.

Det tar inte bort allt det jobbiga, men det kanske bäddar in det lite grann, gör det lite mindre vasst och kantigt. Kanske får gossen att känna att han inte är ensam och övergiven utan en väldigt viktig person som gör familjen komplett.

Det är i varje fall vad mamman hoppas.

Hämtningsprocedur

Det här med att hämta Yngste ifrån skola/fritids har emellanåt inneburit krångel för oss. I synnerhet när jag har lite bråttom. Det krävdes ingen Einstein för att begripa sambandet, blott lite eftertanke utan alltför mycket  egocentrism från min sida. Det är klart som korvspad att om någon är helt inne i något, pyssel, lek eller andra roligheter som kanske har planerats och setts fram emot, så vill man inte hastigt bli bortryckt ifrån detta och inkastad i en obehaglig bråttomvärld. Skulle fallet vara sådant så är det faktiskt en ganska naturlig reaktion att sätta sig på tvären och göra så mycket motstånd man bara förmår.

Sedan jag väl funderat ut denna inte allt för intelligenskrävande logik går det så mycket bättre. Numer går jag försiktigt in i lokalen och letar upp gossen, står en bit ifrån och iakttar honom till dess han får syn på mig. Ibland släpper han det han har för händerna och möter mig, ibland tittar han upp och visar att jag skall komma och se vad han gör och vid andra tillfällen visar han tydligt att jag kan stå kvar medan han avslutar det han har för händerna.

Dock avslutar han alltid nu eller ber om att få göra klart innan vi går. Borta är gömmandet och jagandet, trilskandet och krånglet. Vi avslutar det han håller på med och sedan går vi ut i kapprummet där jag sätter mig på en bänk och han klär sig medan han berättar om dagen. Därefter är han redo att ta steget ut i den andra världen. Och oftast har denna procedur gått snabbare än det gjorde förut och framför allt är vi båda på gott humör. Det bästa av allt är att jag nu får höra mycket mer om hur dagen varit, både det roliga och det tråkiga, utan att behöva dra det ur sonen. 

Således har vi hittat väldigt väl fungerande rutiner för hämtning så nu återstår bara att minska friktionsrisken på morgonen. Några bra tips någon?

Födelsedagsfrukostciabatta

04:40 ringde klockan, eller väckningsfunktionen på telefonen. Maken fyller år idag och detta skall celebreras. Då han är vansinnigt förtjust i diverse charketuridelikatesser, i synnerhet ifrån Italien och Frankrike var valet av frukostsmörgås inte svårt. Det framstod som en god idé att baka Ciabatta enligt Jan Hedhs recept. I förrgår! Nu, klockan 04:40 framstår det som överambitiöst, ja på gränsen till hybris faktiskt.

Hade livet inte varit så fullspäckat igår kanske jag i och för sig inte skurit Ciabattor klockan 04:40, men nu blir det ju som bekant sällan som man tänkt sig. Åter till igår. Efter arbete i stan for jag ut till vårt samhälle för att hämta Mellan och Yngste och så åter till stan i samlad tropp. Yngste skulle till tandläkaren och Mellan skulle på jakt efter födelsedagspresent åt fadern. Vi bestämde åter träff vid bilen en timme senare. 

Tandlagningen gick utmärkt, han var tapper gossen, och det hela var överstökat på en kvart. Raskt klädde vi oss åter och gav oss iväg på en marsch längs med ån. Även vi hade paketbestyr att ordna. Vi fann de tre saker vi sökte inom det tajta tidsschema vi hade. Så långt väl.

När alla samlats åter vid bilen vände vi vår skyttelfärd tillbaka till samhället med ett snabbt stopp på macken för proviantering i form av en varmkorv. Medan jag står där och trixande försöker få ketchup och senap rätt på de tre korvarna med mina blott två händer kommer en man in och pockar på min uppmärksamhet. Det visade sig att han lagt ur handbromsen varpå hans bil rullat på min. Han hade inte sett några skador men han var orolig över om han skrämt barnen. Han hade skrämt en av pojkarna, den andre var arg så det sprutade och hade använt sig av tutan, och det ordentligt.

Det var inga skador och vi kunde fortsätta vår färd till simhallen för simskolestart. Livet blir väldigt annorlunda under simskoleveckorna så hela familjen var inställd på att de kommande tre veckorna är det blott en sak som gäller. Gossen bytte om, Mellan och jag tog posto bredvid bassängen. Några minuter förflöt. Fadern kom och hämtade Mellan och husnyckeln. Och så blev det upprop! William, Oskar, Maja.... ingen Yngste! Alla barnen traskade iväg utom min. En utav simlärarna kom fram och efter ett tämligen kort samtal visade det sig att vi var där för tidigt. Närmare bestämt en månad för tidigt!

Att få upp en badladdad sjuåring ur vattnet efter tre minuter, det går bara inte så där satt jag vid bassängkanten och tittade på min överförtjusta gosses alla konster. Strax hittade han en kompis ifrån då han verkligen gick simskola senast och de lekte för fulla muggar i över en timmes tid. När det så slutligen var okej att lämna simhallen stod ICA näst på programmet. Vi skulle proviantera inför pappans frukostmacka. 

Det var ytterst lite folk i butiken och för att hålla gossen sysselsatt fick han gå och beställa i delikatessen, något han gjorde med förtjusning. Det visade sig att även biträdena var förtjusta över den lille kunden. Enda fördelen med att handla är provsmakning enligt Yngste och då sannolikheten för att det skulle vara provsmakning måndagen före lön är minimal hade jag förvarnat honom. Det visade sig att jag haft fel. Är man en omåttligt söt liten gosse som beställer Brie, Fransk lantsalami och Chevre visade det sig att man får smaka både det ena och det andra. Och inte små bitar heller. Han var omåttligt nöjd!

 

Då alla ärenden slutligen var avklarade for vi hem i aftonens stjärnklara natt till färdiglagad middag. Innan det var dags för mig att ta itu med brödbaket var klockan således ganska mycket och även att sista jäsningen fick ske i kylen så blev det sent i säng och upp 04:40 för några usliga frukostmackors skull. 

Jag hoppas dock att de smakar gott för nu ska vi fira födelsedag!

Jäsiga experiment

I staden finns ett fint litet museum vid namn Biotopia. Dioramor visar upp Upplands olika natursorter med djur och växter, knappar att trycka på för att höra läten eller få sig små berättelser till handa. Det går att få lite lätt information för små barn och mer svårsmält för stora barn och vuxna. Fritt inträde är det också, så det är bara att smita in om man har en stund över, och finns det lekstugan barn i sällskapet så är en av stans bästa lekplatser belägen utanför i parken. Ett riktigt bra fik finns där också. Således ett mycket trevligt utflyktsmål.

Som om detta inte vore nog så har de ofta någon extra aktivitet på helgerna. Det kan vara att bygga fågelholkar, gå på småkrypssafari eller olika experiment. Denna helg handlade experimenten om deg och jäsprocesser. 

Enligt noga föreskrifter blandades vatten, jäst och socker i en E-kolv, därefter träddes en ballong över öppningen och nästa experiment kunde påbörjas i väntan på dettas resultat.

Att baka kunde vara ett experiment ansåg mina kumpaner vara oerhört lustigt. Att däremot få titta på jästsvamparna i mikroskop tog de mer seriöst.

Yngstes ballong växte sig större och större enligt plan och de fick lära sig att jästen avsöndrar koldioxid som expanderar och gör bubblor i degen eller som i detta fallet, blåser upp en ballong.

Om man glömmer att blanda i socker i lösningen händer det inte så mycket visade det sig. Ett bra experiment i sig.

Själva resultatprovningen av bakexperimentet var inte så dumt. I synnerhet inte när det gick utmärkt att komplettera med Festis och kaffe ifrån fiket.

De osockrade exemplaren fick i sig lite sött till livs efter ett tag men de hann som aldrig riktigt hämta sig innan det var dags för stängning och vi fick tacka för oss för denna gång. 

Nästa helg skall där snickras fågelmatare och jag har redan två aspiranter. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Underbara vinterväder

Detta underbara väder! Som vi har längtat!

Det började bra med att två Domherrar bestämde sig för att äta sin frukost hos oss. De rönte särskilt stor uppmärksamhet då det var deras första besök denna vinter, och tänk det känns lika högtidligt var gång.

Mätta och glada bar det så av ut i solskenet med pulkor och glatt humör.

Det är roligt även när det slinter.

Och man ibland hamnar där det inte var tänkt.

Fadern hittade lite sol, uppflugen på en sten. Där stod han sedan, långkalsongslös, och övervakade färderna utför backen.

Ungarna konstaterade nöjt att vi har det bra så här lite på landet, med pulkabackar inom räckhåll 

och vidunderligt vackra vyer som förströelse på promenader.

Väl hemma hade vi sådan där bra mat som nästan var klar att serveras då den skött sig själv allena i huset. Det blev älgstek med lingonsås och Hasselbackspotatis. Alla åt med mycket god aptit, som sig bör efter några timmar i friska, klara luften.

Inte alltid som man tänkt

Det blev fullkomlig kraschlandning rakt innanför dörren idag. En helt orkeslös familj utan minsta lilla kraft kvar att göra i princip något med. När posten var hämtad och maten inburen och uppackade hamnade vi utmattade runt köksbordet, och där blev vi sittande.

Den planerade maten blev det inget med. Istället tog Mellan sina sista krafter, gick ut till förrådet och genomsökte den frys som där står. Han kom åter med sin fångst, äppelmos, som modern med sina sista krafter tinade i micron. Fadern å sin sida hittade en påse med julköttbullar i kökets frys som han med sina sista krafter varsamt tinade/stekte på. De är nämligen av det mjukare slaget, obehagliga emot tänderna enligt Yngste, och kräver ett visst mått av varsamhet för att bestå i sin någorlunda runda form. Yngste använde sina sista krafter till att duka.

Så hade vi då, med våra sista samlade krafter lyckats få ihop en ganska trevlig, om än inte gastronomiskt avancerad, aftonvard. Med lite bröd och mjölk samt en mängd stearinljus blev det riktigt mysigt. Efterrätten bestod av en helt underbar Uppländsk blåmögelost, som bara låg i kylen och väntade, till den fikonmarmelad och goda små knäckebrödskex. Skafferiets sista julmust försvann den med.

Det blev så mycket bättre än jag befarade där vid kraschen strax innanför ytterdörren. 

Spår

Verandan var täckt av den dunigaste pudersnö. Slät och luftig med blott spår av två par älskade söner som redigt och duktigt tagit sig hem på egen hand med bussens hjälp. Storebror meddelade tidigare per telefon att lillebror varit ovanligt skötsam och ordentlig. Inte ens skogspromenaden ifrån busshållplatsen hade medfört något som helst gnäll.

Dröjde mig kvar en stund ute i kylan, såg på de båda paren spår i snön och log. Kärlek och tacksamhet. Det finns nog ingen bättre lisa för moderssjälen än syskonkärlek.

Jag gick in efter en tändsticksask och tände lyktorna på verandan med tanken att även de som kom efter mig skulle mötas av något vackert och fridfullt. Lågor som flammar i lyktor, omgivna av dunig pudersnö för att förmedla att hemvändarna var välkomna,  efterlängtade.

Dyker upp här och var

En vän fann mig oförhappandes i en av SCBs rapporter. Koncernen jag jobbar i hade en bildbyrå fram till i somras, vid ett tillfälle fotade de kontorsbilder och så hamnade jag där. Och nu hamnade jag hos SCB. 

Rubriken är lite tråkigt nära bilden men resten av texten är informativ. Länken blir så här lång och tråkig då datorn fortfarande bråkar och jag därmed nödgas blogga ifrån telefonen. (Det är i alla fall en app jag hittat och kom ihåg namnet på.)

http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/SD-politikerna-mest-lika-sina-valjare/

Ny telefon

Jag fick en ny telefon idag på jobbet då min andra blivit en aning opålitlig. Det gick nämligen inte att vara säker på om jag skulle höra personen i andra ändan eller ej, lite som ett lotteri men ganska vinstlöst dessvärre. Därav beslutades det att jag skulle erhålla en ny.

Bra, tänkte jag. En telefon som fungerar pålitligt är positivt! Tydligen tänker inte min omgivning lika modesta tankar. Vart jag gått denna dag har min telefon mötts av: "Åh!" "Den är så vacker!" och "Mamma vad du är lycklig!". Och det är en telefon de talar om!!! En telefon som inte skiljer sig så särskilt mycket ifrån min gamla mer än att jag kan vara säker på att höra den som ringer, den har mer minne och betydligt färre appar.

Detta med apparna har vållat mig en hel del bekymmer så om någon klok människa där ute vet hur jag ska få tillbaka mina appar utan att behöva betala dem igen så emottages råd tacksamt. Inte heller kommer jag ihåg vad alla appar hette. Då menade en av sönerna att det var bevis på att jag inte behövde dem. Inte sant!!! Jag vet vad de har för funktioner och dem behöver jag, jag vet bara inte appens namn!

Som ni förstår har jag lite att fördriva kvällen med. Jag och min telefon ska umgås. Suck!

Pave'

En kväll förra sommaren, när vi var på Öland, hade barnen somnat och maken och jag låg i husvagnens andra ända och lyssnade på Sommar i P1. Det var Sebastian Boudet som sommarpratade och han lämnade avtryck i känsla och minne. 

När jag så senast fyllde år, nu i november, fick jag Boudets bok "Den franske bagaren" av maken. Han kom ihåg, han också, och det gjorde mig så glad.  Jag har ägnat många stunder att bläddra i denna härliga bok,med lite fyllda, kuddiga pärmar, och jag lovar, det finns inte ett recept som går snabbare än tre dagar att anrätta. 

En sak jag förstått av läsandet är att jag nog aldrig begripit vilken brist på anka jag lidit under hela mitt liv. Jag har nu blivit varse detta men inte kommit längre i åtgärderna än att försiktigt, så där i förbigående, bliga på anklåren i matbutikens frysdisk.

Ett recept jag kommit mycket längre med är Pave', ett bröd jag bakat flera gånger nu och det är ljuvligt. Ljuvligt och lite mystiskt för trots att det bara är rågmjöl, vetemjöl, vatten, surdeg som består av mjöl och vatten, och så salt i, så smakar det underbart och har ett nästan krämigt inkråm. Det är ett bröd så gott att det är synd och skam att ha pålägg på det då dess inneboende smaker är mig så tillfyllest, med lite smör på.

Och ja, det tar tre dagar att få till men det är det värt. Och så är det roligt att baka ett bröd helt utan jäst tycker jag. Bara för att det går, och för att jag kan.

Hemtrevnad

Kylskåpets surrande, fotsteg på övervåningen, en droppande kran, det dova dunkandet av en basgång, maken som soppar snö ifrån verandan. Alltihop ljud som bara finns där, som jag oftast inte tänker på men som skapar en hemtrevlig ljudkuliss, ger liv åt mitt hem. Ibland är det skönt att bara stillna, lyssna och ta in en stund.

Äta ur frysen

Vi äter oss igenom frysen, ja inte själva frysen men det som är i den. Januari kan ju som bekant vara en lite mager månad och det är det för oss detta år. Maken hade under en tid fått för mycket i lön och detta ansåg hans lönekontor vara lämpligt att justera just innan årsskiftet. Sådär i juletid och allt. Det blev således inte ett så särskilt stort inflöde i kassakistorna och det skramlar lite ensligt där på botten.

Nu går det då verkligen ingen nöd på oss. Vi har så vi klarar oss men jag tänkte ändå att detta var ett bra tillfälle att äta upp det som finns i frysen. Jag köper gärna på mig när jag hittar bra mat till bra pris och eftersom man aldrig riktigt vet hur många som äter hos oss finns i frysen diverse färdiglagade måltider. Ibland behöver den där frysen tömmas så att inte all den goda maten blir för gammal.

Det är till och med lite spännande att se vad som finns och vad vi ska äta. Idag bjöds det Beouf Bougignon, fördiglagad och bara att värma när vi kom hem ifrån kyrkan. Ingen klagar på sådana rester kan jag lova.

En bra lördagsmorgon

De vaknade lite olika tider, alla pojkar. De tidigaste gick in i angränsande rum och spelade Stratego för att inte störa dem som hade större sömnbehov. Maken och jag klev efter morgonkaffet, långsamt ur sängen och vispade ihop pannkakssmet.

Att bespisa sju gossar kräver några stekpannor för att hålla någorlunda jämnt tempo med ätandet. Ljudnivån steg allteftersom de vaknade till och, jag antar proportionerligt med mängden lönnsirap de fick i sig. Det är härligt att lyssna på dem och en ynnest att få vara en del av deras samtal, diskussioner och historier. En fin samling gossar var det vi hade här.

När de åter var mätta tackade de artigt för att raskt åter dundra uppför trappan. Kvar var jag, med tidningen och skålen med överblivna hallon, över vilka jag ringlade honung. Njutbart är en underdrift. Att sitta uppkrupen på kökssoffan, läsa och äta hallon medan man lite på avstånd hör hur roligt de har en våning upp, det är en bra lördagsmorgon det.

Sovaöverkalas

En bit in i skogen tände de elden. Grillpinnar täljdes och det busades så där som det gör när elva- och tolvåringar släpps lite lösa. De hämtade brickor fyllda med korv och bröd, ketchup och senap och kannor fulla med jordgubbssaft. Sedan kalasades det där bak i skogen så att det hördes över nejderna.

När fötter och knän blivit våta och magarna mätta kom hela glada ungskocken indråsandes i vår hall. I virrvarret hängdes kläder upp, strumpor byttes och tår värmdes allt medan ett högljudt, glatt pladder helt intog och övertog ljudutrymmet. 

De har hunnit med en del spel och lekar, film och popcorn, kuddkrig och hot om godnattpussar ifrån husets mamma. En och annan tand blev också borstad. Nu ligger jag i min säng och hör rösterna när spökhistorier berättas och när spökhistorier upplevs, och jag njuter av det, av dem och av att Mellan just nu har precis det kalas han drömt om.

Imorgon ska jag väcka dem med  amerikanska pannkakor till frukost.

I sena timman

Jag sitter på köksgolvet i sena timman och spanar in i ugnen. Här gräddas korvbröd i långa banor för vi ska ha sovaöverkalas med korvgrillning i skogen och filmmys i soffan. En hoper pojkar ska rulla ut sina madrasser och sovsäckar på golvet, ligga där och prata och skratta. 

Vi ska lyssna här nedifrån och mysa över barnaskapet. Serva dem med det vi kan och hålla oss undan så mycket de vill.

En helt vanlig tur till brevlådan

Ibland händer det oväntade saker i det allra mest vardagliga. Sönerna och jag hade varit hos tandläkaren och svängde hungriga in på infarten här hemma. Själva intåget organiserades i vanlig ordning med militärisk precision. Det gäller ju att få med alla pinaler in på första försöket då ingen är särskilt hugad på att lämna stugvärmen när vi väl kommit in. Dock beslöts att gossarna skulle göra den lilla promenaden till brevlådan gemensamt innan de tog av sig utterkläderna. 

Vi fick en ny brevlåda i julklapp av svärföräldrarna och de båda äldsta insåg att de ännu inte beskådat denna på plats, därav knatade de iväg. Själv gick jag in, andades ut och njöt av att åter vara vid hemmets trygga härd. Jag blev dock abrupt uppväckt ur mina drömska tankar då dörren slets upp och Yngste ropade: En hund!

De andra två var på intet sätt tysta. Milt sagt kan man säga att det var tre uppspelta herrar och en liten nyfiken vovve som stod där utanför min dörr. Hunden hade varken koppel eller halsband och ingen av oss kände igen den så vad skulle vi göra? Även att jag är pälsdjursallergisk hade jag inte hjärta att låta jycke och barn stanna ute i det grå utan beslöt att upplåta badrummet som tillfälligt härbärge. Hunden bara in och det bäddades och ordnades med vatten och mat. Den lilla gynnaren var både hungrig och törstig och därefter ytterst sällskaplig till sönernas förtjusning. De låg och trängdes där på badrumsgolvet och glada ljud trängde ideligen ut genom den stängda dörren.

Själv ringde jag polisen, satt i lång telefonkö, åt allergimedicin, fixade mer hundmat, fick svar och anmälde mitt ärende, letade siffror och bokstäver i hundöron och fick smidigt svar på vem som ägde hunden. Telefonnummer bifogades även svaret. Därefter var det bara att ringa ägaren och meddela var hennes eftersökta vovve höll hus. Sönerna såg mig som en svikare!

Nu är hunden hemma hos sig, Alice hette hon och var av rasen Borderterrier, och tjatet om en hund har jag hemma hos mig.

Tänk vad en helt vanlig tur till brevlådan kan föra med sig!

Lysande små underverk

Vädret är sådär Sovjetiskt stålgrått, och har så varit alltför länge, hoppet om både iskyla och solsken är nästan förlorat och det bär emot så förskräckligt att sticka näsan utanför dörren om så bara för en liten pyttetur till soptunnan. Jag svepte jackan tätare om kroppen fattade mod och slank ut i det fuktiga grå, lät ögonen svepa över den våta omgivningen och blev stående mitt i steget. Vad var det där? Något vitt som lyste upp mitt i murret! 

En liten glädjande ljuspunkt, blommor mitt i det grå! Nu när jag väl upptäckt dem står jag långa stunder i mitt köksfönster och bara tittar på dessa sirliga skönheter som lyser upp så fantastiskt. Julrosor är i sanning små underverk som bringar hopp om annat än grått och vått!

15 år sedan

Igår var det femton år sedan vi blev herr och fru. 

Detta firades inte så mycket i yttre attribut då maken fortfarande är hängig. Men lite film och Ris à la Malta fick det bli i alla fall. 

Och Yngste väckte oss med egenarrangerad frukost på sängen.han var mycket nöjd med både sin prestation och över att hans föräldrar varit gifta "nästan hela livet".

Det är fint att få leva tillsammans med någon som älskar mig även att jag är som jag är. Att vi delar det bra och det dåliga, glädje och sorg. Vi känner varandra så väl att vi ofta ser vad den andre tänker och ändå så finns det mycket kvar att upptäcka hos och med varandra.

Det finns nog ingen som kan få mig så arg som han men det finns inte heller någon annan som får mig att känna mig så älskad, trygg och glad. Och alla dessa år till trots så får han det fortfarande att pirra i mig. Och i allt så tror han på mig, stöttar och litar på att jag klara av. Han gör mig stark.

Tack älskling för de år som varit och jag ser fram emot de som kommer. 

Dessutom blir du bara stiligare med åren!

Kalaset som ändå blev av

Mellans tolvårsdag skulle firas. Nära och kära hade köpt flygbiljetter och planerat dagen, maten var lagad och huset städat. Men så började maken må dåligt dagen innan och på natten blev det värre. Vi misstänkte någon form av förkylning med huvudvärk och feber men när han började kräkas blev vi bekymrade.

Morgonen randades och beslut var tvunget att fattas innan de mer långresta hunnit lämnat hemmen. Maken var däckad. Efter samråd med mormor beslutade vi att förlägga eventuellt kalas i deras boning. Därefter började rundringningen. Jag meddelade läget, talade om att var och en skulle känna sig helt fri att hålla sig undan men ville de komma var de välkomna till morföräldrarna istället.

En aning decimerad skara resulterade ändå i hela 15 personer som kom och firade gossen på hans stora dag.

Mellan var så social och konverserade belevat med alla sina gäster hela eftermiddagen. Menyn var i vanlig ordning vald av födelsedagsbarnet och bestod av Carnitas och därefter Mormors ostkaka ackompanjerat av diverse kakor och julgodis.

Presenter var det ingen brist på. Och efter öppning av dessa var det dags för charader. Mellan mös nöjt i egenskap av domare åt sina klurig uppdrag i stil med: "Tomten steker pannkakor istället för nattmacka."

Bröder, kusiner och sysslingar var ivriga hjälpredor både när det gällde att tända ljus och att blåsa ut dem.

Men de flesta blåste ändå födelsedagsbarnet ut själv.

Något som blev helt som vanligt var hissningen. Tolv gånger upp i taket. Hisnande och roligt men vi får väl se hur länge vi förmår, han blir inte direkt lättare med åren.

Sent om sider kom vi så hem och fick återberätta hela kalaset för en blek och medtagen fader. Och nu håller vi alla tummarna hårt för att ingen ytterligare ska bli sjuk.