torsdag 18 september 2014

Anrika körsbär

I afton bjuder jag dessvärre på riktigt gryniga mobilbilder till min berättelse, så jag hoppas att du ska finna berättelsen intressant nog för att ha överseende med bildkvalitén.


Jag har berättat om mina körsbärsträd förut men jag gör det igen. 
Min morfar dog när jag var åtta år. Något år innan hade han planterat ett körsbärsträd vilket var min mormor väldigt kärt. Det var lite högtidligt när det stod i full blom, en sådan där sak jag gärna beskådade och om inte det gick så ringdes vi och talade om det i varje fall. Och många var de sommarkvällar då vi stod där, mormor och jag, hållandes i varsin gren medan vi åt körsbär och mormor berättade om morfar.


När så maken och jag köpte vårt hus för tretton år sedan hade mormors träd slagit två små skott. Och de dyrgriparna fick jag med mormors förhoppning att åtminstone ett av dem skulle överleva. Jag tog hem dem, grävde omsorgsfullt ned dem och vårdade dem efter bästa förmåga. Den bristande förmågan till trots så tog sig båda träden över all förväntan. De utvecklades dock inte till träd utan mer till buskar men med viss beskärning har de ändå artat sig med tiden. Och vi har kunnat njuta bär i överflöd de senaste åren. Vi har kunnat stå där, hållandes i varsin gren, kalasandes på de goda bären och tala om livet, om vår härkomst och om gammelmormor som nu inte heller finns kvar hos oss längre.


Trots min glädje över vårt nyköpta hus har dessa träd vållat mig en viss sorg.
Det har känts svårt att lämna dem och samtidigt ännu svårare, för att inte säga omöjligt att ta med dem. Men så i våras hittade jag något i hallonsnåret. 
Ett skott av körsbär, två meter ifrån mormorsträden!

I afton har vi grävt upp detta skott och förflyttat det till vår blivande trädgård för att där tillsammans med de nuvarande ägarna lite högtidligt gräva ned det med ny jord och mycket vatten på en riktigt bra och näringsrik plats i den stora trädgården.

Nu hoppas jag så starkt att detta lilla skott ska ta sig lika bra som de förra två.
Att vi ska få morfar- och mormorskörsbär att njuta av även i framtiden.

9 kommentarer:

  1. Vilken fin berättelse. Det är nästan så man tror att din mormor haft ett finger med i spelet och velat att du inte skulle vara utan de här körsbären. Kram

    SvaraRadera
  2. Å! Älskar ärvda växter med en historia :)

    SvaraRadera
  3. Hoppas verkligen att den nya plantan rotar sig i er nya trädgård. Fint med ett historieträd. Liza

    SvaraRadera
  4. Så fint! Hoppas jag med, att det tar sig!

    Kramar
    Petronella

    SvaraRadera
  5. Jag älskar denna sanna historia som fått ett nytt kapitel. Min förhoppning är att dina drömmar ska slå in igen. Jag tror de gör det. Kram Bosse

    SvaraRadera
  6. En liten hösthälsning bland alla flyttbestyr. Kram

    SvaraRadera
  7. Hanna! Jag är lite konstig men jag bryr mig om mina bloggvänner. Ni håller väl inte på att förta er med det nya huset? Kram Bosse Ps. Eller har körsbären börjat att oktoberväxa?

    SvaraRadera
  8. Jag hoppas med dig! Och idag har jag länkat till dig Hanna. Tack för nyponsoppan! Stor kram!

    SvaraRadera

Hej!
Vad roligt att du vill lämna ett litet spår på min blogg!